Lars Von Triers "Antichrist"
Manliga kräk. Lars von Triers filmer handlar om mer än onda kvinnor.
Publicerat 2009-08-07 09:31
Foto: Zentropa Willem Dafoe i ”Antichrist” hade fel och Hon hade gruvligt rätt.
Dela med andra:
Lars Von Triers "Antichrist"
- Fler artiklar
- ”Jag hatar inte kvinnor”
- USA om Antichrist: ”Publiktortyr!”
- Nordiska rådets pris till Lars von Trier
- Lars von Trier gör narr av kbt-terapi
- Karolina Ramqvist: "Ska allting vara Thelma och Louise och svanmärkt feministiskt"
- Vår rädsla för speglar
- von Trier gör upp med sin egen mor
- Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller.
- Mer än bara man och kvinna
- von Triers dogmatiska kvinnohat
- Den inre rösten
- Det förlorade paradiset
- Lars von Trier går tillbaka till naturen
Sedan Emily Watson gick under i ”Breaking the waves” 1996 har det varit à la mode att påstå att Lars von Triers filmer präglas av kvinnohat.
Kunde inte den ankan få bara stilla dö? von Triers filmer är en parad av manliga kräk.
I ”Breaking the waves” förvandlas Stellan Skarsgård mer eller mindre till hallick när han hamnar i sjuksäng med bruten rygg. Hänsynslöst utnyttjar han Watsons uppoffrande kärlek. Han pressar henne till synd, men hon ensam döms av det lilla skotska samhällets obarmhärtiga äldste, alla män.
I ”Dancer in the dark” (2000) drar en granne och polis nytta av den fattiga Selmas (Björk) tilltagande blindhet. Han stjäl pengarna hon sparat till den lille sonens ögonoperation – herregud, hur rutten kan man bli? När hans kupp gått snett ber han ömkligen Selma att ge honom nådaskottet; så slipper han skammen, medan Selma straffas hårt.
I ”Dogville” (2003) tar den självrättfärdige Tom på sig rollen som den flyende Graces beskyddare. I längden kan Tom inte stå emot frestelsen att utnyttja hennes utsatta position. Som hela lilla staden Dogville sviker han henne – och när Grace till sist får övertaget tvekar hon inte att sätta en kula i honom. Förmodligen är hela publiken på hennes sida vid det laget.
I ”Antichrist” händer hemska saker och praktiskt taget allt är Willem Dafoes fel. Han är säker på att han vet vad som är bäst för Charlotte Gainsbourg, förlamad av depression efter sonens död. Mot hennes vilja driver han henne ut till den stuga där det visar sig att han inte alls kan kontrollera känslor och händelser, något han intalat sig själv och henne. Hon hade rätt, han gruvligt fel.
Mönstret i filmerna är tydligt: manlig självöverskattning leder till svek vilket leder till katastrofer.
Och von Trier är inte förlåtande mot svikarna. Där är han originell inom filmen, där man annars helst sentimentaliserar mäns tillkortakommanden.
Lars von Triers filmer handlar ofta om kvinnoöden, men hur kan man glömma de moraliskt urholkade män som alltid kilar som råttor genom bilderna?
Diskutera artikeln här.
Läs mer: von Trier gör upp med sin egen mor
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
