Den utpekade Hagamannen Niklas Lindgren är en gåta. Och han kommer nog så att förbli. Det ser förvisso ut som om en demon har tvingats fram ur skuggorna och fått ett ansikte, ett namn, till och med tillskrivits personliga egenskaper. Men samtidigt går en rysning genom det kollektiva svenska medvetandet. Vi ser ingen förbindelse mellan mannen och demonen.
Det beteende som Lindgren står åtalad för saknar förklaring, det finns ingen rim och reson, inga svar ges i de kortfattade och ordfattiga förhören med honom. Alla vill ha svar på frågan varför, till och med hans egen försvarsadvokat Leif Silbersky står handfallen med all sin erfarenhet och skakar på huvudet.
Genom åren då jag som journalist och författare arbetat med våldtäktsbrott, som är så hatade av alla, har just denna fråga varit den vanligaste - varför?
Just med de grymmaste brotten blir vårt behov av en förklaring extra stort. Oavsett om det är för att vi måste förstå det ofattbara eller för att försöka hitta lösningen på hur vi ska skydda oss - så står det klart att brott av det slag Niklas Lindgren misstänks för leder till en oerhörd frustration när vi inte förstår varför.
Trots min egen roll som tv-reporter tillhör jag en av de skarpaste kritikerna av mediernas våldtäktsrapportering, inte minst den utveckling vi har haft de senaste åren med ett mycket tydligt fokuserande på gruppvåldtäkter och överfallsvåldtäkter - som om dessa skulle vara de vanligast förekommande övergreppen i samhället.
Samtliga nyhetsmedier lider stor brist på uppmärksamhet kring de överlägset vanligaste våldtäkterna - de som begås i hemmet. Det är viktigt att minnas en vecka som denna då framför allt kvinnor hela tiden påminns om skräcken för att råka ut för en Hagaman och knappt vågar gå ut. Den största risken för att en kvinna ska råka ut för sexuellt våld är i hemmet, inte i en mörk park.
Jag anser också att vi journalister har målat bilden av våldtäktsmannen i alltför skarpa svartvita kontraster. Gärningsmannen som återges i medier är nästan alltid ett monster, en man som inte är av denna värld.
Detta är kanske förklarligt på grund av det monstruösa i hans gärning, men den som bortser från nyanserna i förövarens person bortser också från sanningen. De allra flesta offer ser nyanserna. De kanske känner sin våldtäktsman, till och med gillar eller älskar honom, tycker att han har sina goda sidor eller lyckas i vart fall se både monstret och människan i samma person.
Många våldtagna kvinnor jag mött genom åren känner inte igen mannen som förgrep sig på dem i mediernas bild av den typiske våldtäktsmannen. Resultatet blir inte sällan att de börjar tvivla på sin egen upplevelse. Om han som gjorde det inte svarar mot bilden av den "riktige våldtäktsmannen", är då det hon blev utsatt för verkligen en "riktig våldtäkt"?
Detta är viktigt att framhålla inte minst därför att missbrukare, psykiskt sjuka eller invandrare är kraftigt överrepresenterade i statistiken över polisanmälda våldtäktsmän. Många våldtäktsoffer som väljer att inte polisanmäla - och det är majoriteten - påverkas delvis av mediernas bild av den typiske gärningsmannen. Är mannen i stället en välanpassad, omtyckt eller snygg kille är detta ännu ett hinder som den våldtagna kvinnan måste övervinna innan hon orkar polisanmäla.
Gränsen mellan vi och dom - mellan vi vanliga och de där våldtäktsmännen - är tydligast när det handlar om invandrare som misstänks för sexuella övergrepp. Då är mediernas rapportering som mest fylld av schabloner. Är gärningsmannen eller gärningsmännen av utländsk eller till och med utomeuropeisk härkomst verkar det ofta som om inga vidare förklaringar behövs. Den kulturella tillhörigheten i sig framstår för många journalister, och därmed också för många läsare, som förklaring nog. Detta trots att samtliga kulturer i världen fördömer och bestraffar våldtäkt, och trots att det för en våldtäktsman med utländsk bakgrund är lika sannolikt att han begår gärningen på grund av en sexuell avvikelse, ett trauma i barndomen eller en empatisk störning.
Men det är så mycket enklare att skissa ett monster av en misstänkt gärningsman som tillhör ett kriminella invandrargäng från förorten Tumba, än att göra ett monster av en ung universitetsstudent eller ett gäng välartade innerstadsgrabbar som misstänks för liknande sexuella övergrepp. Därför är det intressant att se vad som har hänt med våldtäktsrapporteringen sedan den misstänkte Niklas Lindgren greps på sin arbetsplats i Umeå den 29 mars i år. Mannen som leddes ut från verkstaden där chockade kolleger stod på rad var en till synes "vanlig man". Tidningar och tv fylldes med bilder på ett välrenoverat hus i falurött och grannarna uttryckte misstro och bestörtning. Inte han. Vem som helst. Men inte han.
Han som är så omtyckt av alla. Han som är så händig och har byggt om det där fina huset med sina egna händer. Han som har fru och två barn.
För första gången någonsin har ett våldtäktsmannaporträtt innehållit alla de nyanser som jag genom mitt arbete vet faktiskt finns där - hos alla gärningsmän. Inget är någonsin svartvitt. Även många av de våldtäktsmän som målats med breda och ganska förutsägbara penslar - som svartmuskiga och flåsande - har varit omgivna av chockerade familjemedlemmar och vänner. Niklas Lindgren är inte den förste familjefadern att föras till häktet misstänkt för grova sexuella övergrepp. Men det är första gången en våldtäktsåtalad skildras som just pappa, vän och kollega - utöver sin roll som Hagamannen.
Det går inte längre att beskriva honom ur det vanliga vi och dom-perspektivet. Inte när han så tydligt framstår som en av oss.
Jag tror att de flesta som har sett fotografierna på Niklas Lindgren med en öl i handen på någon firmafest känner en svag ilning av igenkännande, även om de aldrig träffat honom. Han är en man som ser så otroligt vanlig ut. Inte kan väl han ?
Det syns inte på utsidan om en man är en våldtäktsman. En våldtäktsman kan se ut hur som helst. Men han är inte vem som helst. Han är inte den vanliga snubben. Långt därifrån. Då skulle han inte begå sådana gärningar.
Själv har jag under många våldtäktsrättegångar fått se mina egna fördomar i vitögat då den misstänkta förövaren har letts in i rättssalen. Men - han är ju snygg! Denna i det närmaste absurda, men högst verkliga tanke har flera gånger drabbat mig.
Män som gör sig skyldiga till sexuella övergrepp är inte sällan stiliga, välklädda och charmiga. Det är män som direkt får en att tänka "nämen, inte ska väl han behöva våldta, han kan väl få en kvinna på krogen, i alla fall efter lite snack och några drinkar". Som om våldtäkter skulle äga rum på grund av uteblivna krogragg. Som om våldtäktsmän alltid är de fula och äckliga som ingen ville ha.
Detta är en av samhällets äldsta och mest seglivade myter, att män våldtar av plötsligt exploderad lust och för att de inte kan få sex på annat håll. Våldtäkt handlar inte i första hand om sex och lust, utan om makt och förtryck. Där har vi kanske svaret på frågan varför.