Nina Björk om att vi kräver för mycket av de små.
.
På Svenska Dagbladets debattsida undrar Elise Claeson varför "en fullblodsfeminist som Nina Björk får ont i magen när hon lämnar sitt lilla barn på dagis" (SvD 24/8). Hennes tes är att det beror på att jag förnekar min kvinnliga natur. Egentligen vill denna natur ta hand om barn, men tyvärr lever den i ett samhälle som belönar mig bättre om jag försöker leva som en man.
Jag läser artikeln när jag är mitt inne i att skola in mitt yngsta barn på dagis. Han är 2 år och tre månader. Han frågar varje dag varför han ska börja på dagis. Inte som en anklagelse, bara som en ärlig fråga. Och vi förklarar: vi måste båda arbeta nu för att få pengar till mat och till att betala där vi bor.
Och ja, jag har ont i magen. Inte för att han gråter. Det gör han inte. Inte för att jag vet att han vantrivs. Det vet jag inte. Men för att jag tycker att det vi begär av honom är för mycket. Vi begär att han ensam ska klara mötet med det nya och okända. Vi begär att han vid två års ålder ska klara sig själv i världen.
Det är en begäran som inte handlar om min eventuellt kvinnliga natur. Inte heller om hans eventuellt manliga. Men det är en begäran som utgår från ett visst antagande om vad det bör vara att vara människa. Ett antagande som är djupt inbyggt i vårt samhälle, i vår skola, vår ekonomi, våra filmer, vår reklam, vår litteratur. Antagandet handlar om att det är fel att vara beroende. Det är fel att inte klara sig själv.
Jag tror att Elise Claeson reagerar på ett samhälle som säger att det viktigaste i en människas liv är att hon presterar genom yrkesarbete. Ett samhälle som berättar historien om den starka och oberoende människan; som ser omsorg inte som en grundläggande del i allt mänskligt liv utan som ett olycksfall, någonting för alla inblandade degraderande.
När allt fler människor reagerar på ett sådant samhälle är det sunt och första steget mot en förändring. Men om vi reagerar genom att säga att hela denna del av existensen - närheten, det långsamma, icke lönsamma levandet, relationerna - har med kvinnor att göra är det ett stort misslyckande. Och en lögn. Sanningen är att ingen är ensam och stark - inte ens mannen.
Inskolningen går bra, säger vi, när vår son inte gråter när vi går.