Herren Gud, allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
I många år, i livets alla skeden, i vanmakt och sorg, riktade människor sin klagan till honom.

Sen bleknade Gud bort, eller blev så upphöjd att man inte ville besvära i onödan.
Då blev det Regeringen, så länge den hade tydlig makt.

Sen blev det Bryssel.

Nu är det SJ.

Detta är i dag svenska folkets gemensamma storhet. Det vi vill tro på.

SJ främjar allt det svenska folket uppskattar: Kommunikation. Klimat. Kollektivtrafik.

Det är därför vi blir så ledsna och bedrövade när SJ förhindras i sitt högre uppdrag att som en navelsträng pumpa runt näring i form av gods och människor och hålla liv i landet.

Att nedfallna isiga spår och snöiga banvallarska slita sönder detta sinnrika nät av kommunikation är orimligt. Det tycker vi alla. Ingenting är vi mer överens om.

Vi har ju lagt upp det så här. Att vi litar på SJ. Det är därför vi har vågat flytta ut på landet både tio mil och femton mil från jobbet och ändå veta att vi hinner. Vi hinner lätt med niofikat och sammanträdet halv fyra och trots det hämta barnen på dagis hemma.
Utan tron på SJ hade vi aldrig vågat. Det är det raster av kommunikation som bär Sverige.

I går när tåget stod stilla i mörkret mellan Göteborg och Stockholm var apokalypsen nära. Väntan. Oro. Så kom rösten: ”För alla er som ska vidare till Vänersborg och Trollhättan.” Ersättningsbussar. Genom SJ är vi ett, i tron och i lidandet.