Poeten och litteraturkritikern Athena Farrokhzad och Mika Nielsen, doktorand i ekonomisk historia, gör ett inlägg i debatten om bilden av Maria.
I en artikel med rubriken ”Kvinnoföraktande självhat” (DN, 11/2) rycker litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ännu en gång ut till den heterosexuella moderns försvar. Hon tar avstamp i Historiska museets utställning ”Maria – drömmen om kvinnan” (som hon menar förvisar Jesu moder till historiens sophög) för att formulera en kritik mot genusvetenskapen, inom vilken hon tycker sig se ”en häxjakt på positivt upplevda kvinnliga erfarenheter”.
Men feministisk kritik av patriarkala kvinnobilder handlar inte om att idealisera det manliga och betrakta det kvinnliga som underlägset. Tvärtom ägnar sig många genusvetare idag åt att frikoppla feminitet från kvinnokroppen och det föreskrivna heterosexuella begäret, för att därigenom undersöka dess subversiva potential.
Queerforskning av detta slag skärskådar hur kategorierna man och kvinna konstrueras, vilka normer som existerar kring femininitet och maskulinitet, och hur föreställningar kring kropp, könsidentitet, sexuell identitet, sexuell praktik och reproduktion knyts samman och essentialiseras. Det finns ingen motsättning mellan denna ambition och att samtidigt solidarisera sig med en historia av kämpande feminister som gjort motstånd mot patriarkalt och heterosexistiskt förtryck.
Den värdighet som Ebba Witt-Brattström tillskriver och hyllar hos Mariabilden är ingenting annat än ett sätt att saluföra kvinnors strukturella underordning. Moderskapet blir ett sätt att uppnå respektabilitet och frånvaro av moderskap associeras med ett socialt stigma. Det är bland annat det Historiska museets utställning vill undersöka.
Ebba Witt-Brattström hävdar nostalgiskt att ”dagens minoritetsfeminismer blåser upp skillnader mellan kvinnor”. Men att kvinnors liv inte bara påverkas av deras kön, utan också av faktorer så som funktionsförmåga, klass, etnicitet/ras och sexualitet, borde idag vara en självklarhet. För att formulera skarpa feministiska analyser måste vi därför ständigt återkomma till skillnaderna och undersöka maktrelationer mellan olika grupper av kvinnor. Vi får inte nöja oss med att lägga till analyskategorier till en redan existerande världsbild, utan måste – på samma sätt som feminister gjort inom vänsterrörelsen – insistera på att alla analyser ska ta sin början i en komplex maktanalys. Det handlar inte om att underblåsa konflikter (även om också det har sin plats), utan om att synliggöra skiftande agendor för att kunna solidarisera sig med varandras kamper. Tack och lov existerar redan denna praktiska och teoretiska solidaritet, trots Ebba Witt-Brattströms återkommande (kultur)konservativa utspel.