Jag kallar mig konstnär. Konstnärstiteln har jag själv bestämt. När jag får en idé iscensätter jag den och ställer sedan ut den och ansvarar själv för den. Och kallar det jag gör för konst.
Som många andra, till exempel min man Carl Johan De Geer och Marie Louise Ekman med flera, har jag ingen högskoleexamen i konstutövning. Om vi hade gått på konsthögskola, hade vi givit skolan rätt att bestämma när vi var färdigutbildade; när vi avlagt vår bachelor- eller masterexamen i konst.
Under de år vi skulle ha gått på skola hade vi varit konststuderande. Skolan skulle enligt sitt regelverk haft rätt att bestämma vad som var laglig konst av det vi producerade inom skolans ram. På samma sätt som rektorer på utbildningar för läkare, jurister, poliser och journalister ansvarar för utbildningens samtliga aspekter. Som till exempel att deras studenter inte kan utöva yrket fullt ut så länge de är studerande.
Under tiden på skolan får man lära sig vilka regler som finns och vilka följder det kan få om/när man bryter mot dessa. Vilket man naturligtvis efter sin examen själv bestämmer om man vill/måste. Om man tycker det är värt det. Om man tycker det man har att säga är värt eventuella dagsböter.
Rektor på Konstfack har i mitt tycke agerat rätt i sak. Men jag undrar hur undervisningen fungerat i praktiken. Hur kan såväl rektor som lärare stå så handfallna inför den debatt som varit?
Hinder av olika slag utgör, som alla vet, en av drivkrafterna bakom all konstnärlig verksamhet. Och borde därför ha en central plats i undervisningen.