“Så mycket intressantare det hade kunnat bli om vi hade haft ett respektfullt samtal och sluppit det mästrande och uppläxande tonfallet”. Så avslutar Maria Sveland sitt inlägg mot Ebba Witt-Brattströms artikel om Mariautställningen på Historiska Museet, och man tror inte att man läser rätt så ironiskt blir det. I de hätska utfallen mot jungfru Maria och bebådelsen i Svelands av museet sanktionerade officiella texter på utställningen finns inte ett uns respekt för det som anses heligt (ett svårt ord för henne, det förstår jag) av miljarder människor världen över (Katolska kyrkan har över 1,1 miljarder trosbekännare och därtill kommer de grekisk- och ryskortodoxa kyrkornas hundratals miljoner samt alla de stora frikyrkorna). Nog tror jag att Sveland skulle bli fullständigt rasande, om någon kom fram till henne och sa: “Det är så fint att dina texter är så respektfulla!”

Tanken bakom dem har ju i stället varit att ösa galla och att just väcka uppmärksamhet genom den välkända “tvärtom-principen”. Man väljer ut någonting som anses mycket viktigt och allmänt accepterat av många människor genom århundradena och så propagerar man med grova medel för någonting precis tvärtom. Både Kristus- och Mariabilden har ibland utsatts för detta, och de framförda motbilderna är tjatiga i sin fyrkantighet och uppenbara vilja att nästan alltid med sexuella anspel-ningar skapa sensation. Redan på 1700-talet gjorde den välkände konstnären Johan Tobias Sergel det i sina teckningar (finns på Nationalmuseum). Hans pedofila omtolkning av Jesu ord “Låten barnen komma till mig!” väckte säkert både hans egna och hans kumpan Ehrensvärds flåsiga skratt under deras våta aftnar. Men efter detta tabubrott, vad väntade utom tomhet? Inte särskilt mycket hade uppnåtts av “öppenhet och frigjordhet”, som brukar vara ursäkten för dessa övertramp. Svelands texter om “våldtäkt”, när det gäller bebådelsen, är ju i linje med detta.

Att det enligt henne skulle finnas andra nyanserande inslag på utställningen är helt fel. De ytterst fåtaliga inspelade rösterna, som just talar om Maria med respekt, kommer - som Ebba Witt-Brattström riktigt påpekade - från personer med utländsk härkomst, som får bli den klassiska gisslan. Den svenskkyrkliga prästen Eva Brunnes texter, som speglar både en bristande bibelkunskap och helt felaktiga tolkningar av Katolska kyrkans lära (att hon inte ens kan stava till “den obefläckade avlelsen” utan istället skriver “avel”, som för tankarna till hästar, är bara en detalj) får stå för hela “teologin”. Med tanke på att de många utställda vackra medeltida Madonnaskulpturerna ovedersägligen är katolska, är det direkt anmärkningsvärt att ingen katolsk teolog har fått skriva en text om deras verkliga innebörd och kyrkliga bruk.

Utställningen är sponsrad av Svenska kyrkan i gott samförstånd med “Humanisterna”, som sedan ett antal år driver en överenergisk propaganda mot alla kristna uttryck i samhället. Det är därför som denna ateistiska syn stick i stäv med de bibliska texterna så ensidigt har fått dominera. Om det nu var syftet, hade det varit ärligare att kalla hela utställningen “Maria enligt Svenska kyrkans syn på 2000-talet”. Lyckligtvis behåller de medeltida Mariatolkningarna hela sin inre styrka - de kan bida sin tid bortom korta lokala tidsströmningar.