Om du någonsin råkar snubbla in på en debatt om Slussens framtid – och de är många och förfärligt svåra att undvika – finns det risk att du vänder i dörren i tron att du hamnat mitt i en extatisk offerritual hos någon exotisk infödingsstam. En infödingsstam där den typiske shamanen har rufsigt grått hår och manchesterkostym. Det är Stockholms kulturelit som har samlats, högljudda och ilskna. För dem är den nuvarande Slussen vad baksätet i skolbussen är för en högstadiegrabb.
Vågar du stanna kvar ett ögonblick finns det chans att höra dem beskriva detta baksäte. Visst, där må vara lite solkigt och klottrigt, där luktar kanske en aning fränare än på andra platser. Men vilken utsikt! Vilken öppenhet! Vilket ljus! ”En unik vy, för blicken, för själen, för de 1.400 grammen som är människans hjärna”, som Björn Ranelid har uttryckt det. ”En plats av poetiska dimensioner”, enligt arkitekten Jonas Bohlin. ”Stockholms själ”, säger Monica Dominique. ”Stockholms armhåla”, säger ingen; i infödingarnas ögon är Slussen bara sol, glass och Djurgårdsfärja året runt.
Offerlammet är aldrig närvarande vid dessa ritualer. Vore han det skulle fördömandena knappast vara fullt lika inflammerade. För här pratar vi Norman Foster. Lord Foster. Baron Foster of Thames Bank som drottning Elizabeth lyckades döpa honom till när han adlades. Det är han som är ansvarig arkitekt för nya Slussen. I och för sig tillsammans med svenske Svante Berg, upphovsmannen till Globen, men det är lätt att glömma bort, intill Foster bleknar de flesta. Han är som sina byggnadsverk, denne engelsman: elegant som domen över riksdagshuset i Berlin, skarpskuren som skyskrapan The Gherkin i London, distinkt som bågen över Wembley.
Vad tusan vet en sådan om ”Stockholms själ”?
Ska man tro ryktena var det inte ens han som vann tävlingen. Det vill säga den tävling (eller ”upphandling” som byråkraterna kallar det) som avgjordes 2009, alltså inte den som avgjordes 2007 eller 2004 eller 1991 – så länge har Slussendiskussionen nu varit med oss. Det sägs att Foster kom näst sist av de fem konkurrerande kontoren. Femma kom Jean Nouvel, den svartklädde och buttre fransmannen. Trea kom Gert Wingårdh, den svartklädde och glade svensken. Och just som juryn skulle bestämma sig för Nyréns arkitektkontor eller danska BIG lär en politikerrepresentant ha stormat in och pekat med hela handen på Foster i papperskorgen: ”Honom ska vi ha!”
Ett flagrant exempel på ministerstyre. När det fungerar som allra bäst. Åtminstone om man som jag tycker att en plats bör gestaltas och ges tydlig karaktär – oavsett hur vacker utsikten är. Det gjorde Foster. Och medan de övriga förslagen föreföll onödigt komplicerade eller rationella, framstod hans idéer som förvånansvärt – traditionella. Han skapade tydliga torg och tydliga stråk i en human skala, allt i syfte att locka tillbaka folklivet till denna vindpinade och norrvända plats. Han ritade stad, helt enkelt. Vilket inte var någon ny tanke för platsen, hus har funnits på Slussen i många hundra år. Det var först när dagens trafiklösning skulle anläggas som bebyggelsen försvann. Tillsammans med flera hundra år av goda stadsbyggnadsideal.
Därtill innehöll detta ursprungliga förslag ett landmärke. Först plockade han bort det väldiga asfaltlocket för att synliggöra vattnet och slussen. Och sedan slog han en serie gångbroar mellan Söder och Gamla stan. Två av dessa fick liksom lätta från vattenytan, de svingade sig upp och ut över Mälaren och Saltsjön. Och högst där uppe, vid brokrönen, skulle man kunna dricka kaffe och njuta alla Slussens tillgångar, allt det som infödingarna pratar i tungor om i dag: vyerna, höjdskillnaderna, flödena av människor, mötet mellan stad och skärgård. ”En blandning av sött och salt.”
Klart politikerna blev glada; äntligen skulle Stockholm få ett nytt ikoniskt byggnadsverk, dessutom placerat mitt i stadens främsta attraktion – vattnet. Men också allmänheten var positiv; att döma av de tusentals kommentarer som lämnades när Stockholms stadsmuseum ställde ut de fem tävlande var Foster en av favoriterna. För på hans Slussen kunde man hänga, lapa sol, spana folk.
Men hur säger man det på Ranelidsvenska?
Slussendebatten har kantrat. Den har blivit ensidig och snedvriden. Få oliktänkare lyckas göra sig hörda över alla bongotrummor och besvärjelser, få vågar uttala sig när hela kultureliten står beredd att slå tillbaka.
I veckan var det nationalsymbolen Benny Andersson som skrev ett långt och öppet och argt brev till finansborgarrådet Sten Nordin (m): ”Det är svårt att hitta en enda människa som inte tycker att Stockholm är en fantastiskt vacker stad. Då duger det inte med Foster and Partners och Bergs katastrofala idé om hur Slussen ska utformas.”
Säger Benny. Och då lyssnar naturligtvis de opinionskänsliga politikerna. Nu senast var det Socialdemokraterna som u-svängde, i slutet av augusti sade man plötsligt nej till nya Slussen, kallade den för undermålig. Gång efter annan har kommunledningen tvingats återkomma till Sir Foster – jag menar Lord Foster – för att be honom blidka de högljudda kritikerna. Kunde han ta bort ytterligare några hus, månne? Måste torgen vara så definierade? Och skulle inte herr mästerarkitekten kunna tänka sig att bli lite mer … svensk? Please?
Vilket han uppenbarligen accepterat. Tyvärr. För det förslag som kommunstyrelsen ska ta ställning till redan i morgon måndag uppvisar mycket lite av ursprungsritningarnas brittiska enkelhet och esprit. De dansande gångbroarna är borta, det mesta av bebyggelsen likaså. Och vore det inte för någon park här och något glashus där skulle ritningen kunna misstas för det förslag som gav Nyréns segern i tävlingen 2004. Trots att Nyréns förslag var just det som Foster och de övriga stjärnarkitekterna ombads förädla, smycka och förvandla från ren trafiklösning till attraktiv arkitektur.
För den helomvändningen lär Stockholms stad ha betalat 380 miljoner kronor i ritarvoden. Förlåt, suddarvoden.