”Sexskandalen.” Uttrycket har på några dagar givits en självklar association. IMF-chefen som sitter häktad i New York, anklagad för ett allvarligt sexbrott. Det finns ett absurt drag i hur anklagelsen kläds i eufemismer. Det är förstås inte en ”sexskandal” som placerat IMF-chefen bakom en låst dörr. Det viktiga står inte att finna i vare sig det sexuella eller det skandalösa, utan i att en person har anklagats för att ha förgripit sig på en annan. Direkt bisarrt framträder iakttagelserna om IMF-chefens rykte som ”förförare” eller ”kvinnokarl”, eller om hans ”utsvävande sexualliv”.

Vad har hänt? Efter den inledande rapporteringen utvecklades ett antal berättelser. Först dominerade skuldberättelsen, vari det togs för givet att IMF-chefen hade ”gjort det”, mot bakgrund av uppgifter om att det var känt att han var svinaktig mot kvinnor. Denna berättelse kompletterades understundom med etniskt färgade generaliseringar – det vet man ju hur franska män beter sig – eller med könsmaktsperspektiv. En andra berättelse tog vid några dagar senare, om de franska reaktionerna på gripandet och framför allt på behandlingen av IMF-chefen.

Denna berättelse verkar mest tas fram som en möjlighet för oss att skratta åt fransmännens nationalism och uppblåsthet. En tredje berättelse, sorgligt distanserad från det mänskliga i historien, präglar ekonomisidorna: Vad betyder detta för IMF:s verksamhet, för Grekland, för Portugal? En fjärde berättelse – den juridiska berättelsen – kommer att ta vid: Vad händer i rättsväsendet härnäst? Hur fungerar egentligen det märkliga borgensinstitutet? Vad kan IMF-chefen få för straff?

En intressant iakttagelse är att dessa berättelser inte tillåts överlappa. Det finns bara utrymme för en story i taget. Det är med IMF-chefen som med Wikileakschefen, och som med så många andra fall av brottsmisstänkta chefer eller makthavare. Massorna sondmatas av sina medier, men det centrala, det egentligen självklara, glöms bort i glufsandet. Och det centrala är principerna.

Inte bara rättsväsendet, utan även vi som konsumerar mediernas snaskiga detaljer, tjänar på att förhålla oss principiellt i sådana här situationer. Men det är inte så lätt. Det kräver att vi håller flera berättelser i huvudet samtidigt. Vi måste bryta upp den dramaturgiska strukturen. Följande, enkla, punkter ger hjälp på traven.

1. Den misstänkta ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Hans integritet ska respekteras.

3. Anmälaren bör betraktas som trovärdig tills det finns en övertygande anledning att misstro henne.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända eller betydelsefulla personer står inte över lagen

6. Anklagelser om brott mot kända eller betydelsefulla personer måste tas på allvar och processen bör vara densamma som gäller för andra misstänkta.

Punkterna har en allmängiltighet. Vi kan alla ha dem i bakhuvudet nästa gång en politiker, en fotbollsspelare eller en författare anklagas för ett personbrott. Från just detta fall kan vi emellertid ta med oss en annan insikt, nämligen insikten av vikten att inte glida på begreppen. Det är generande att se hur en anklagelse om våldtäkt beskrivs som en sexskandal, att påståendet om en allvarlig brottslighet betraktas som ett utslag av en kvinnokarls livsstil. En våldtäkt är inte en utomäktenskaplig affär. Att våldta är inte att förföra.