”Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin.” Så inleds Dagens Nyheters förstaledare dagen efter att Usama bin Ladin skjutits till döds av amerikanska soldater. Men har den verkligen det?
Skipades rättvisa när bin Ladin dödades?
Det brott som bin Ladin anklagats för är ett av de värsta och vidrigaste brott som en enskild människa begått. Det finns i och för sig, i de helvetesgrader vi förbehåller tragedier och massövergrepp av episka mått, händelser som kan mäta sig med terrorattacken mot World Trade Centre. Men det finns inte någon enskild person som individuellt och självständigt gjort sig skyldig till ett brott av sådan omfattning. Som terrorist, som brottsling, är bin Ladin unik. Om ett dödsstraff någonsin är motiverat – vilket de flesta av oss i och för sig inte anser – så är det för detta brott. Inget brott i modern tid har förtjänat ett strängare straff än WTC-attacken.
Men frågan ovan besvaras inte genom en värdering av bin Ladins skuld. Även om rättvisan anses kräva bin Ladins död kvarstår frågan om rättvisa kan sägas ha skipats genom denna död.
Det finns många uppfattningar om vad rättvisan kräver och den kan kräva olika saker i olika sammanhang. Rättvisan kan till exempel vara distributiv, korrektiv eller retributiv. Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare. De processuella normerna är rättsstatens uppställda buffertzon. De juridiska spelreglerna betvingar instinkterna hos basala rättviseuppfattningar, som kravet på utkrävande av ansvar, även när sådant ansvarsutkrävande i sig är fullt legitimt.
Jag påstår att det finns ett samförstånd om dessa krav. Men samförståndet är inte universellt – det är bara i rättsstater dessa krav accepteras och efterlevs. För att uttrycka det pompöst så är spelreglerna för rättskipningen ett civilisationens kännetecken. Hos bin Ladin fanns det inte några spelregler. Hos bin Ladin fanns bara den primitiva rättvisans omedelbarhet. Hos bin Ladin var reptilhjärnans rättviseuppfattning tillräcklig.
I reaktionerna på bin Ladins död finns det en liknande primitivitet. En del menar att eftersom bin Ladin inte respekterade mänskliga rättigheter så förtjänar han inte själv att respekteras på ett sådant sätt. Andra hänför ingripandet diffust till en ”krigssituation” och tycks mena att kriget mot personen bin Ladin medför att den processuella rättvisans spelregler sätts ur spel. Dessa förhållningssätt bryter mot det rättviseideal som västerländska demokratier strävat mot, till och med utkämpat krig för.
Det är, vill jag påstå, en fundamental beståndsdel i vår kulturs rättviseuppfattning att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast. Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.
USA:s företrädare verkar ha insett detta. Talesmän för aktionen framhöll att avsikten var att gripa bin Ladin vid liv, som med Saddam Hussein. När världens mest eftersökta man ska gripas kan saker gå fel och det gjorde det här. Att det gick fel behöver inte i sig betyda att någon eller några har gjort fel. Det är inte dödandet i sig, utan primitivismen, som jag menar är felet: Att rättvisan enbart står att finna i ett utkrävande av straff.
När kulan trängde in i huvudet på vår tids värsta brottsling innebar det inte att han mötte rättvisan utan att han undgick den. Genom döden undandrar bin Ladin sig de rättvisans institutioner som skiljer vår rättvisa från bin Ladins. När vi inte längre ser detta som ett nederlag har vi förlorat något centralt.
Diskutera bin Ladins död här: