Tidigare den här sommaren fick jag en rundvisning på minnesplatsen för World Trade Center-tornen, som invigs i dag, tio år efter terrorattackerna.

Minnesmonumentet heter Reflecting Absence och består av två kvadratformade, svarta tomrum, som står där de två tornen tidigare sträckte sig upp mot himlen. Längs de svarta marmorväggarna rinner ett permanent vattenfall. Runt dem står namnen på de 2 752 personer som dog i New York den dagen, samt de personer som dog i de två andra attackerna, vid Pentagon och i Pennsylvania.

Det är ett mörkt och vidunderligt dystert monument, men det känns värdigt tragedin det hedrar. Jag har svårt att föreställa mig hur någon hade kunnat skapa en ”bättre” minnesplats för terrorattackerna. Men ändå känner jag mig oförmögen, när jag promenerar längs med de stillsamma vattenfallen, att minnas hur det kändes att vara här för tio år sedan.

Det är först när jag sitter på tunnelbanan över Manhattan bridge några dagar senare och hör ett sällskap av äldre turister från Norge bredvid mig som något brister i hjärtat.

Plötsligt kastas jag tillbaka till hösten 2001, då jag flyttade till New York, och jag känner samma instinktiva, hjälplösa sympati för dem, för det som deras land utsattes för, som jag då kände för alla medborgare i New York.

I september 2001 promenerade jag runt på de kusligt lugna gatorna och tänkte att varje person, alla som går på den här trottoaren, har i någon utsträckning drabbats av den här attacken mot deras hemstad.

Veckan efter terrorattacken samlades vi på Union Square och fastnade för det mesta vid staketet med bilder på tusentals personer som kallades ”saknade”. För varje dag som gick såg de glada familjebilderna på leende döttrar, söner, fruar, pappor, morbröder, brandmän och poliser allt mindre ut som just familjeporträtt och alltmer som en flera hundra meter lång dödsannons. Vi stod där och tittade på bilderna och försökte trösta främlingar som plötsligt kollapsade i tårar på marken framför oss. Det var så New York såg ut, för tio år sedan.

För mig kändes New York som ett hem redan innan jag flyttade dit. Det verkar vara den enda plats i världen där min puls, på något märkligt sätt, återgår till normalläge. Det är frihetens, toleransens och öppenhetens stad och det var allt detta som attackerades 2001.

Nu, tio år senare, tar det emot att vältra sig i den oändliga mängd information som har producerats inför tioårsdagen av terrorattackerna.

Främst för att det är så smärtsamt att påminnas om den ofattbara tragedin. Men även för att reaktionerna på attackerna i USA inte var idealiska.

Dessutom känner jag en dubbel sorg, eftersom det började växa ett gap mellan Sverige och USA då, som inte riktigt har läkt sedan dess.

Om man går tillbaka och läser de svenska reaktionerna på terrorattackerna 2001 möter man mestadels en djup sympati för de drabbade i USA. Men i många kolumner, ledarspalter och kultur­sidesartiklar möter man skribenter som antyder att attackerna var en rättfärdig reaktion på USA:s utrikespolitik. I vissa artiklar kallas USA för en diktatur. Bush jämförs med Hitler och Khaddafi. Herman Lindqvist skrev i oktober 2001 att invasionen av Afghanistan – som hade globalt stöd – var början på ett ”tredje världskrig” där ”den rika och vita världen anförd av superkejsaren med vasaller, ska slå till mot tredje världen.”

Ett par dygn efter terrorattackerna skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet där han klagade över att vi alla blivit ”tvångskommenderade att vara amerikaner” efter terrorattackerna, trots att det är USA som är ”den största massmördaren i vår tid”.

I en intervju med Transport­arbetaren samma höst utvecklade han resonemanget. Efter att ha räknat upp bin Ladins lista på allt som är fel med amerikansk utrikespolitik konstaterar Guillou: ”Det är förnuftiga krav. Bin Ladin är inte alls galen, men han är fanatisk.”

I USA förklarade filmregissören Oliver Stone att terror­attackerna var en ”revolt” mot en ny världsordning som styrs av de stora företagen och de inskränkta filmstudiorna i Hollywood. Stone kopplade sedan ihop terror­attackerna med gatuprotesterna mot World Trade Organization i Seattle två år tidigare och konstaterade att de båda protesterna ”har sina poänger”.

Den här typen av uttalanden kan tyckas blekna bredvid de misstag som gjordes i Vita huset efter attackerna. Men de påminner om något skrämmande med terror­attackerna när man ser tillbaka på dem tio år senare: hur allvarligt de förgiftade hela samhällsdebatten.

Bitvis legitim kritik mot amerikansk utrikespolitik växte gradvis till något större och mörkare, som till slut ledde till ett försvar av terroristernas argument.

Efter tragedin i Norge i somras märktes exempel på samma fenomen. Många tyckte att attentatet innebar att det var dags att lyssna lite mer noggrant på Anders Behring Breiviks argument. Som om åsikter som inte tidigare ansetts sympatiska plötsligt skulle bli starkare för att de ackompanjeras med våld. Hur vi gemensamt reagerar på terroristattacker och tragiska katastrofer är först och främst en fråga för statschefer, militär och myndigheter. Men de som uttrycker sig i medierna har också ett ansvar att vägra acceptera att terroristerna börjar definiera målen för det politiska samtalet.

Det ska inte vara terrorister, extremister och fanatiker som sätter den politiska dagordningen.

Författaren Ian Buruma skrev i sin dialog med Dilsa Demirbag-Sten här i DN häromdagen: ”Om vi tror att Breivik representerar en europeisk eller skandinavisk sjuka måste vi också tro att morden den 11 september representerar en muslimsk sjuka. Och det är precis det sättet att tänka som vi borde stå emot.”

Varken Breivik eller bin Ladin var på något sätt ”förnuftiga”. Ingen av dem hade någon ”poäng” som vi borde försöka förstå.

Debatten om de frågor som de påstod sig protestera mot måste fortsätta, men villkoren för den debatten får aldrig sättas av dem.