Strax efter det amerikanska kongressvalet i november skrev den politiska kommentatorn Peter Beinart: ”Historiker kommer att se tillbaka på 2010 som det första valet där rädslan för Kina var större än rädslan för terrorister”.
Påståendet bekräftas av vinterns opinionsmätningar. Nästan dubbelt så många amerikaner ser i dag skulden till Kina som ett större hot mot nationens säkerhet än terrorism. Det är också fler amerikaner (38 procent) som tror att Kina kommer att dominera den globala ekonomin de kommande decennierna, än som tror att USA kommer att göra det (35 procent), enligt en mätning av Wall Street Journal.
Den populära republikanen Michelle Bachmann skämtade nyligen om att USA är skyldigt Kina så mycket pengar att de numera borde säga: ”Hu’s your daddy”. (Kinas president heter Hu Jintao, reds anm.)
Skulden till Kina utgör ungefär 7 procent av USA:s totala statsskuld, men i den rådande politiska debatten får man intrycket att det är betydligt mer.
Oron för Kina handlar inte bara om deras växande ekonomiska och militära makt, utan även om en diffus känsla av att USA är på väg att förlora en global status som herre på täppan. Vad innebär det att leva i en värld där Kina har större makt än USA? Det är en fråga som gör amerikaner obekväma.
Demokraten Ed Rendell fick nyligen ett vredesutbrott när en fotbollsmatch i Pennsylvania ställdes in på grund av snöfall:
– Vi har blivit en nation av mesar. Kineserna spöar oss i allt. Om det här vore Kina, tror ni att de skulle ha ställt in matchen? Nej, de skulle ha marscherat ner till arenan i snöstormen och de skulle ha gjort matematiska beräkningar samtidigt!
Rädslan för Kina kan ta sig märkliga uttryck, men den är inte obefogad. Ett av de mer ambitiösa försöken att förklara varför USA:s världsledande position är allt mer osäker är ”Zero sum future”, en ny bok av Financial Times utrikespolitiska kommentator Gideon Rachman.
Med spännvidd över de senaste 30 årens ekonomiska utveckling i Kina, USA och Europa kartlägger han förändringarna som lagt grunden för ett historiskt skifte i den globala maktbalansen. Enligt Rachman har vi precis sett slutet på de två decennier som utgjorde ”optimismens tidevarv”.
Efter det kalla krigets slut hade USA en ohotad position som supermakt. Under 1990-talet arbetade Rachman på The Economist och delade tidskriftens hoppfulla övertygelse om att globaliseringens segertåg skulle sprida demokrati, välstånd och ny teknologi över världen.
Men under George W Bushs åtta år som president körde optimismen i diket, enligt Rachman.
Efter terrorattackerna 2001 och Irak-krigets misslyckande sprack illusionerna om USA:s militära överlägsenhet. Finanskraschen 2008 blev i sin tur slutet för den radikalt marknadsliberala agenda som framför allt Alan Greenspan länge förespråkat framgångsrikt i USA.
Strax efter kraschen erkände Greenspan att han haft fel i sina bedömningar, men det verkar tveksamt om särskilt många hörde honom i USA.
När man lyssnar på många av de republikaner som segrade i mellanårsvalet 2010 och som nu sätter agendan i den inrikespolitiska debatten får man intrycket att finanskraschen aldrig handlade om en urspårad finanssektor, utan snarare om att staten slösat pengar på räddningsaktionerna.
På ett nationellt Tea party-konvent i Phoenix i februari förklarade en republikansk kongressledamot att det stora misstaget USA gjort de senaste åren är att tappa farten i färden mot en mer renodlad marknadsekonomi. Han gjorde en liknelse med ”Titanic”: ”Fartyget sjönk eftersom det bromsade när besättningen fick syn på isberget. Om kaptenen i stället skulle ha ökat hastigheten skulle man ha krossat isberget och fortsatt flyta.”
De kraftiga nedskärningar som kongressen i USA nu förhandlar om riskerar att försvåra USA:s återkomst och därmed snabba på Kinas maktövertag. I essän ”Ja, USA är på väg nedåt” i Time Magazine skriver Fareed Zakaria, som häromåret gav ut boken ”The post-american world”, att USA just nu borde prioritera större investeringar i infrastruktur, teknologi, forskning och utbildning, om de ska ha en chans att mäta sig mot världens övriga stormakter i framtiden. Rachman gör delvis samma slutsats i ”Zero sum future”, som avslutas med ekonomen John Maynard Keynes dialog med Franklin Roosevelt, under depressionen på 1930-talet.
Men i den rådande politiska debatten flyter oron för statsskulden ihop med rädslan för Kinas växande makt.
Kanske sammanfattas detta bäst i en reklamfilm som envist dykt upp på nyhetskanalerna under vintern.
Filmen utger sig för att visa en professor i Kina som talar inför en sal fullsatt med unga studenter. Året är 2030.
”Varför faller stora nationer?” frågar professorn.
”Romarriket? Storbritannien? USA? Jo, de faller för att de spenderar för mycket pengar.”
Professorn säger att USA kollapsade eftersom staten lade för mycket pengar på stimulansåtgärder och en ineffektiv sjukvårdsreform. Till slut blev USA:s skulder till Kina så stora att de inte kunde hantera dem.
”Det är därför de jobbar för oss nu”, säger professorn. Studenterna skrattar hånfullt.
Filmens avsändare är Citizens against government waste, en lobbyistorganisation i Washington DC som arbetar för sänkta skatter och minskat statligt inflytande. De kommer att lägga miljoner dollar på att fortsätta visa filmen i det kommande presidentvalets vågmästardelstater – målet är att skulden till Kina ska bli en avgörande valfråga.
Det här är förstås inte första gången USA präglas av en växande oro över att förlora sin världsledande position.
1960 förklarade John F Kennedy dystert att USA ”riskerar att förlora rollen som förebild för andra länder” om man inte hämtar ikapp det teknologiska underläget mot Sovjetunionen. På 1980-talet var det Japans ekonomi som väckte avund och rädsla, vilket tog sig uttryck i protektionistiska uppmaningar att ”köpa amerikanskt” när man valde tv-apparat eller bil.
Men med Kina är det annorlunda. Deras ekonomi präglas inte av de interna svagheter som fick Sovjetunionen att kollapsa. Den globala dominans som USA hade under de 17 ”optimistiska” åren mellan Sovjetunionens fall och finanskraschen 2008 kommer inte tillbaka, skriver Rachman avslutningsvis: ”Den tiden är förbi”.