Det är lustigt det där med salongsordets renässans. För mig brukade salonger vara något man såg på slott och i andra museala miljöer. Här satt historiska människor och sa sådant de skulle hamna i historieböckerna för. Nu sitter rep över sofforna och stolarna. Ingen har använt dem på hundratals år.

Lagom till att Prideveckan drar in över Stockholm läser jag den nyutkomna antologin ”Salongsberusat” med texter från Litterära Salongen, en föreläsningsserie som hölls på Hornstullsfiket Copacabana mellan 2003 och 2005. Samtidens salonger äger rum på slitna fik och i kvava källare, som har föga gemensamt med de ”elegantare sällskapsrum i finare hem” som ordboken talar om.

Att kalla en sammankomst ”salong” är att omge den med tunga röda sammetsdraperier, tänkta eller verkliga. Det är att sätta ett samtal i guldram – och, förstås, att anknyta till en historisk tradition av upplysning och modernitet. Under rubriken ”Litterärt och lesbiskt” skriver Ingrid Svensson i ”Salongsberusat” om 1920-talets parisiska salonger och deras värdinnor: Sylvia Beach, Nathalie Barney, Gertrude Stein ... Det är ljuvlig läsning om de projekt vars arvtagare Litterära Salongen ville vara.

Lika underbart är det att läsa bokens andra texter om böcker och samkönad kärlek, om lesbiska kurvlinjaler och Selma Lagerlöfs ungdomsdikter. Man påminns om hur stark man blir av ett sammanhang, om hur mjukt, tryggt och bekvämt det är att omge sig med något så när likasinnade människor. Tänker man på ett hot, är det ett inre: risken att salongsmiljön sluter sig så hårt att den blir uteslutande. Här kom hotet utifrån. 2004 kastade någon in en brandbomb på Copacabana.

Jag tror på sammanhang och misstror dem. Jag vill alltid dit jag är oönskad. När jag i mina tidiga tonår kom på det klara med min identitet, var en av mina första reaktioner att söka upp allt svenskt homohat jag kunde hitta. Jag var rädd, och jag ville ha hotbilden klar för mig. På internet hittade jag de religiösa och politiska teorierna bakom antihomoretoriken. Praktiken skulle jag komma i kontakt med när jag som sextonåring mötte min första flickvän.

Hon växte upp i en frikyrka som inte tolererade homosexualitet. Vi höll vår relation hemlig efter bästa förmåga, men superförälskade tonåringar är sällan så diskreta som de tror. När relationen uppdagades fick hon välja mellan mig och kyrkan, och det var inte över för att hon valt mig. Svenska kyrkan kan man lämna genom att fylla i en blankett. Det här samfundet hade andra krav, som inbegrep utförliga förhör. Om pastorerna inte fick veta vilka synder hon begått, och hur ofta, och på vilket sätt, hur skulle de då kunna utesluta henne?

Jag ville vara med åtminstone en gång, och fick det. Jag frågade och frågade om hur de tänkte och trodde. Pastorn förklarade. Jag förstod vad han sa, men jag förstod aldrig honom. Så jag sökte mig till andra kristna människor som inte tolererade mitt sätt att leva. Läste deras skrifter, drack kaffe med dem, gick på gudstjänster. Jag ville se deras ansikten på nära håll.

Det finns inte någon hållbar sensmoral med historien. Jag lärde mig mycket om dem, men förstod dem aldrig. Med tiden blev jag mera arg än rädd, och det var ganska bra. Visst lever man lyckligare om man väljer att inte tänka på hur många människor som vill att man ska brinna i helvetet, men alla har inte det valet. De som faktiskt faller offer för hat kan inte tänka bort det.

Ironiskt nog har jag ändå blivit den som alltid tar vissa svenska frikyrkor i försvar när jag hör felaktiga eller bara fördomsfulla påståenden om dem. Och till min egen stora förvåning stör jag mig regelbundet på hur de skildras i svensk skönlitteratur – finns det en frikyrkopastor med kan man ge sig på att han misshandlar sin fru, förgriper sig på sina barn och hemligen åtrår sin svåger, och ja, det stör mig.

Pride är veckan för oss som gillar lika. Vi kan nörda, dansa, bråka, skratta eller bara njuta av att leka majoritet och vara bland likar. Vi kan ta för oss av centrala Stockholm och under några dagar göra staden till vår storsalong och vårt offentliga vardagsrum. Vi kan åstadkomma ”en tät iscensättning av en annan verklighet, en verklighet fylld av queerhet”, för att låna arkitekten Katarina Bonneviers ord om Copacabana i ”Salongsberusat”.

Om det fanns ett ”vi”, vill säga. Det gör det inte. Om man ens kan tala om en ”homorörelse” spretar den i alla riktningar som en stjärna med hundratals uddar. Olikriktningen har en poäng. Under HBTQIXYZÅÄÖ-paraplyet kan vi samtala med helt andra människor än de meningsfränder vi ändå hänger med till vardags. För somliga är det prostituerade, psykiskt sjuka, porrskådisar eller polyamorösa som är ”de andra”, för andra är det poliser, präster eller politiker, men alla dessa grupper återfinns på Pride. Själv träffade jag förra året det mest främmande och skrämmande en klen fetknopp utan flås kan föreställa sig – bodybuilders. Om jag törs ska jag utmana fler av mina fördomar i år.