När portugisiska sjöfarare på 1400-talet seglade söderut längs Afrikas västkust påträffade de folk som dyrkade avgudar av trä och sten. Dessa besjälade föremål kallade portugiserna feitico, vilket blev roten till vårt begrepp "fetisch". Begreppet har fått flera användningar, men gemensamt för dem är människors benägenhet att ladda döda föremål med magiska egenskaper. Fetischer kan till exempel betraktas som källor till fruktbarhet och andra övernaturliga krafter. För tidiga religionshistoriker kom fetischism att betyda primitiv avgudadyrkan.
För Karl Marx stod det på 1840-talet klart att även vi européer ägnade oss åt fetischism. De pengar och varor som cirkulerade i 1800-talets Europa var döda föremål, men laddade med egenskaper som sade mindre om föremålen i sig själva än om det samhälle som producerade dem. Förhållanden mellan människor, skrev Marx, framstod i våra ögon som förhållanden mellan ting. Varorna på butikshyllorna var prydligt lösgjorda från utarmade arbetare och landskap. Föreställningen om ränta fick mynten och sedelbuntarna att verka produktiva i sig själva, och därmed dölja den bakomliggande sanningen att pengarnas tillväxt på bankkontona var ett uttryck för ojämna utbytesrelationer. Vad ränta egentligen uttryckte var att de som ägde pengarna gjorde vinst på ojämnt utbyte. Förlorarna var de som sålde sin arbetskraft och sina naturresurser till priser som låg mycket långt under priserna på de produkter som de omvandlades till.
Pengarna behåller än i dag sitt grepp om vår fantasi. När barnet på sin femårsdag får sin första bankbok brukar någon släkting kärleksfullt förklara att den insatta hundralappen växer med tiden. Barnet förundras med all rätt, men vi lär inte erbjuda det en fullständig förklaring. ("Jo, du förstår, banken lånar ut dina hundra kronor till kluriga människor som tjänar pengar på att folk i andra länder är beredda att sälja sitt arbete och sin natur jättebilligt!") Lika lite var David Ricardo och andra tidiga nationalekonomer betjänta av att förklara sina framgångar på börsmarknaden - eller Englands ekonomiska tillväxt - med hänvisning till slavarbetet på bomullsplantagerna och markförbrukningen i kolonierna. Och i dag har hela svenska folket kollektivanslutits till den kapitalägande klassen. Vi lever alla i hoppet om att kapitalförvaltarna ska se till att vi kan se fram emot en god pension.
Penningfetischismen är ett av många exempel på hur magiska föreställningar om fysiska föremål döljer ojämna utbytesrelationer. Ibland kan även levande varelser bli fetischer. Inkahärskaren i 1500-talets Peru uppfattades av sina tio miljoner undersåtar som solgudens son. Det var hans offergåvor till solguden Inti som tryggade majsskörden och fyllde härskarens lagerlokaler. Det var honom folkmassorna hade att tacka för frukterna av sitt slit med bevattningskanaler och jordbruksterrasser. Härskarens egen gyllene gestalt var så helig att den aldrig fick beröra marken. Den var utan tvivel en fetisch, så till vida att den tillskrevs magiskt produktiva egenskaper som dolde välståndets egentliga ursprung.
Att ting kan ha en förmåga att avleda vår uppmärksamhet från lurendrejeri har magiker alltid vetat. Och alltid har det funnits någon som genomskådat dem. Bland europeiska folksagor finns ingen som tydligare avslöjar fetischismens grundväsen än den om luffaren som kokade soppa på en spik.
Luffaren knackar på hos bondfrun och ber att få låna en gryta vatten för att koka soppa. Frun ser att luffaren saknar ingredienser och undrar hur det ska gå till. Luffaren plockar fram en magisk spik som han påstår sig kunna koka en utmärkt soppa på. Frun blir alltför nyfiken för att kunna förvägra honom grytan. Efter att ha kokat och rört i grytan ett tag avsmakar luffaren sin soppa med stor belåtenhet, varpå frun förbluffat frågar om den är färdig.
Nästan, svarar luffaren, men det är klart att lite salt skulle inte skada. Frun hämtar lite salt, och därefter lite potatis, morötter, selleri, och så vidare - tills hon förundrad själv kan konstatera att luffaren faktiskt har lyckats koka soppa på en spik!
Vad har pengar, inkahärskaren och soppspiken gemensamt? De är alla fysiska föremål som tillskrivs magiskt produktiva egenskaper genom att dölja det ojämna utbyte som ligger till grund för produktionen.
I dag tror vi oss kunna genomskåda sådan magi. Ingen skulle längre duperas av en härskare som påstår sig vara solgudens son eller en luffare som påstår sig kunna koka soppa på en spik. Innerst inne vet vi nog också att pengarna inte är fruktbara i sig själva. Men vi är förblindade av en annan fetisch, som inte ens Marx genomskådade, nämligen tekniken. Vi omger oss med tekniska apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka. Men precis som människor har kunnat stirra sig blinda på sedelbuntar, gudomliga härskare och magiska spikar står vi därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.
Våra maskiner fortsätter att förundra oss bara så länge världsmarknadspriserna möjliggör dem. Den teknologiska infrastruktur som lyser på nattliga satellitfoton över jorden har samma utbredningsmönster som kapitalet. Den är i stor utsträckning utom räckhåll för arbetare i latinamerikanska koppargruvor och sockerrörsfält. Och när köpkraften i centrum sviktar - som i stora delar av det en gång mäktiga sovjetiska teknikimperiet - så stannar maskinerna. Om Marx hade fått uppleva Berlinmurens fall 1989 hade han kanske till penning- och varufetischism lagt en tredje och ännu mera svårgenomskådad illusion, nämligen maskinfetischism.
Men för att blottlägga maskinfetischismen behöver vi förena perspektiv från tre olika håll, som i dag oftast håller sig på långt avstånd från varandra. Alla tre perspektiven kan ytterst spåras till Marx, men lever i dag skilda liv i separata fakulteter. Vi behöver förstå hur det bakom prislapparna på de globala varuströmmarna döljer sig ojämna nettoflöden av energi, material, hektaravkastning och arbetstid. Vi behöver förstå att alla jordens länder tillsammans utgör ett världssystem - ett globalt samhälle i vilket den enskilda nationens ekonomi, teknik och miljö formas av dess utbytesrelationer med övriga nationer. Och slutligen behöver vi förstå hur vi i dess centrum låter oss duperas av våra kulturella glasögon, så att döda föremål runt omkring oss framstår som laddade med förunderliga krafter hämtade ur deras magiska inre.