Kulturjournalisten Maciej Zaremba har ägnat fem ovanligt stora uppslag i DN åt att beklaga Sveriges största kulturinstitution. I den sista svepande råsopen angriper han det ”barnupprop” som jag och andra tog initiativ till 2008 för att motverka den anda av nedtryckning av barn och unga som då höll på att spridas.

Det komprimerade uppropet består av två rubriker och 29 fullständiga meningar. Zaremba karaktäriserar texten som ”hackig svenska”. Det är den inte. Den beskriver behovet av att barn och ungdomar blir bemötta av vuxna som företagsamma, samarbetskunniga, kreativa och kritiskt reflekterande. Detta så att de ska kunna känna lust att utbilda sig och finna trygghet i umgänget med vuxna.

Den karaktäristik som han ger av den 31 meningar långa texten är synnerligen osaklig och mynnar ut i lustigheter som han landar långt bortom dess innehåll. Den text som behandlas så här illa utgör dessvärre inget slarvfel i Zarembas granskning av skolverksamheten. I den senaste artikeln är påståendet att valet att använda ett relativt betygssystem skulle ha utgått från samma teori som rashygienen, ett obehagligt exempel på den osaklighet som demonstrerats i de fyra tidigare artiklarna.

Zaremba har använt tjugo breda tidningssidor för att komma fram till att ägarna till flertalet av dagens skolor – kommunerna – representerar trångsynthet i skolfrågor.

Jag har läst alla sidorna och kan konstatera att något mer trångsynt än hans egen syn på skola, kommuner, skolforskning och unga människors utbildning och utveckling är svårt att finna.

Det är illa att DN väljer att ge dessa osakliga betraktelser ett så stort utrymme. Inte sedan Hans Bergströms häxjakt på lärare som vågade utveckla skolarbetet mot slutet av 1990-talet, har tidningen fyllts av en enda saliggörande sanning där andra inlägg effektivt hålls nere. Nu är det dags igen. Vi är många som känner igen oss.