När kulturpropositionen kom var det många som drog efter andan. Ungefär som när Lena Adelsohn Liljeroth efterträdde Cecilia Stegö Chilò. Om några veckor skall propositionen klubbas och upphovsrättsutredningen lägga fram sitt betänkande. Det görs mot bakgrunden att bokbranschen genomlider en svår kris. Marknaden är hårt pressad med vikande försäljningssiffror och krympande marginaler. Bokhandelskedjorna ställer allt tuffare krav på rabatter. Förlagen står inför stora nedskärningar både i utgivningslistor och personal.

Få talar om hur detta drabbar författare och litterära översättare.

Trots rekordvinster de sista tio åren har vi under samma period sett en minskad utgivning av smalare genrer som lyrik, essäistik, reportageböcker och inte minst översatt litteratur på de större förlagen. Samtidigt har upplagorna för mellanskiktet av författare och översättare krympt. Titlar som tidigare såldes i tiotusen exemplar har halkat ner runt tusenstrecket. De små förlagen har fått det allt svårare att hävda sig med sitt smalare utbud av kvalitetslitteratur. Den försäljningssvacka som nu drabbat Bok-Sverige i spåren av den allmänna ekonomiska nedgången riskerar att bli förödande. Författarnas och de litterära översättarnas försörjningsmöjligheter hotas. Basen för ett levande litterärt samhälle i Sverige undergrävs.

Samtidigt som bokhandlare krymper sitt utbud plockar biblioteken bort tonvis med böcker och lägger ner filialer. Det försvaras med att pocketindustrin och internetbokhandlarna blomstrar. Men det stärker inte läsandet och mångfalden inom litteraturen. De som redan läste mycket läser mer, de som redan läste lite, läser mind­re.

I det läget svarar regeringen med att dra in läsfrämjande insatser som vi vet fungerar, som En bok för alla och Kultur i Arbetslivet med sina bokombud på 1 400 arbetsplatsbibliotek – till förmån för kurser som ska göra författare och andra konstnärer mer marknads­orienterade? Konstnärsgarantierna slopas, litteraturstödet bryts upp, sortimentstödet dras in. Det är som att avreglera bankväsendet och införa fler bonusar i spåren av finanskrisen. Lena Adelsohn Liljerot tycks helt ointresserad av vilken funktion de här ordningarna fyller. Att de faktiskt har väldigt specifika målgrupper och syften och att det är det som är styrkan med dem.

Boven i dramat stavas ”kommersialismens negativa verkningar”, för det finns faktiskt sådana. Det vill alliansregeringen helst glömma. Sedan de fasta bokpriserna togs bort i Sverige (de finns fortfarande kvar i ungefär hälften av EU:s medlemsländer) har vi sett en utveckling mot ökad monopolisering av förlags- och bokhandelsbran­schen. KF och Bonnierkoncernerna äger och kontrollerar marknaden helt. Bokbranschen har blivit en exotisk affärsidé för desillusionerade detaljhandlare. Det handlar om att maximera vinsten och öka marginalerna. Toplistelogiken styr. Ju fler böcker du säljer av samma titel, desto större lönsamhet.

Men problemet är inte att någon enstaka författare säljer jättemyc­ket. Problemet är att förlag och bokhandlare och bibliotek överger de andra. De menar att det inte finns utrymme i butiken, magasinen och utgivningslistorna. De tycks veta långt i förväg vad läsarna inte är intresserade av och blir ständigt överraskade när en Mikael Niemi eller Åsa Linderborg bryter igenom deras affärsplaner. Fler och fler av oss författare och översättare får vänta på utgivning eller se oss om efter andra förlag, om det nu finns. Fler och fler får översättningsuppdragen inställda. Upplagorna går ned, marknadsföringen koncentreras till en handfull titlar utvalda av bokklubbs- och bokhandelsdirektörer som är ”väldigt intresserade av böcker”.

Här dimper Google ner. Inte som någon räddande ängel, men som ett alternativ. De förhandlar fram ett avtal med amerikanska förläggare och författare, ett ganska bra avtal, något som inte hänt i Sverige på nästan 15 år. Och de använder en modell som kan liknas vid en traditionell avtalslicensmodell som vi haft sedan 60-talet i Norden. Den går ut på att en tillräckligt stor grupp upphovsrättsinnehavare kan utlösa ett avtal utan att varje enskild rättighetsinnehavare tillfrågas. Och vi kan när som helst välja att undanta våra böcker från publicering.

Men avtalet stoppas. Under tiden skaffar förlagen sig e-rättigheter en masse. Oklart till vilken ersättning. Oklart för hur länge. Oklart vad exakt de egentligen vill göra med dem.

Det är kris i bokbranschen men få frågar sig vad det innebär för författare och översättare. Det borde de göra. Regeringen borde tillsätta en ordentlig bokutredning innan de börjar schackra med beprövade stödordningar. Upphovsrättsutredningen borde föreslå att upphovsmännen får en stärkt ställning i lagen och en förhandlingsrätt som kan ligga till grund för en välfungerande avtalslicens på det digitala området, helt enkelt en ordning som gör att alla inblandade kan komma överens om hur de digitala medierna ska delas upp.

Många förlag vill i sin iver nu skriva ”enklare” avtal. I deras värld betyder det alla rättigheter i klump, ersättningen i klump och helst evigheten i klump också. Men det skapar inte en smidig och välfungerande marknad. Det bäddar för framtida tolkningssvårigheter och missförstånd. Vad händer när en ny publiceringsform dyker upp, täcks den in av avtalet? Vad skall ersättningen vara? Är det exemplarframställning eller tillgängliggörande eller något helt annat? När börjar vi streama böcker? Hur får man royalty på ett nedladdat kapitel?

Alla, till och med fildelningspiraterna och Förläggarföreningen, säger att upphovsmännen självklart skall få ersättning för sitt arbete. Bra. Vi står redo att förhandla. Vi vill ha breda lösningar. Vi vill ha samarbete och flexibilitet. Det uppnår vi genom långa och svåra förhandlingar och krångliga tekniska juridiska lösningar. Vi vill att litteraturskatten skall digitaliseras och tillgängliggöras nu. Hela litteraturskatten, inte bara den lönsamma delen.

Digitaliseringen erbjuder en fantastisk möjlighet att ge våra böcker ett längre liv även om de inte platsar i Akademibokhandeln. Det breddar försörjningsbasen för våra medlemmar rejält. I Författarförbundet kommer vi att göra allt vi kan för att våra medlemmar ska få sin backlist digitaliserad under trygga former. Konkret handlar det om att erbjuda en service till alla som vill ge ut sina utgångna titlar och att skriva avtal med de förlag som erbjuder tydliga och rimliga villkor. Vi söker också fler samarbetspartner. Filer och rättigheter är de ”varor” som skall utbytas. Det kommer vi att hjälpa till med. De förlag som slutar se författare som en trilskande motpart och översättare som något nödvändigt ont och i stället behandlar oss som affärsmässiga partner kommer att gå stärkta ur detta.

Under tiden väntar vi på att kulturministern ska sluta fjäska för sin marknadsfixerade chefsideolog, var han nu finns, och börja agera på sin magkänsla för dem som skapar kultur, som jag är övertygad om att hon har. Utmaningen att ge Sverige ett eget digitalt bibliotek borde vara en av de första hon tar tag i. Det kommer att kosta, men är en historisk insats som måste göras nu. Snart har marknaden tuggat sönder hela beståndet. Och det är inte bara en mardröm som vi kommer att vakna ur, det är en verklighet som cementeras dag för dag. Hon borde sluta misstänkliggöra seriösa och hårt arbetande konstnärers förmåga att försörja sig och i stället se till att bibliotek och teatrar och museer faktiskt har råd att betala för sig. Och hon borde visa det mod och civilkurage som krävs för att återinföra fasta bokpriser.