Ingrid Lomfors sällar sig i DN (29/6) till dem som säger sig vara kritiska mot blockaden av Gaza och inser att den skapat en humanitär katastrof. När hon väl griper till pennan angriper hon emellertid inte de israeliska beslutsfattarna utan Ship to Gaza för att vi i handling vill bidra till att häva blockaden. Hon föreställer sig att vi inte påverkats av den arabiska våren, trots att Frihetsflottan inte endast ligger i linje med dess kamp för människors rätt till ett värdigt liv i frihet utan också har representanter för de tunisiska jasminrevolutionärerna ombord och fullt stöd från regionens övriga demokratirörelser.
Lomfors finner det ”naivt” att insistera på att palestinier har mänskliga rättigheter som vi tar för självklart. I stället väljer hon att ondgöra sig över att de som aktiverat sig i Ship to Gaza tycks ”självbelåtna”. Jag kan inte svara för de tusentals gräsrötter som bär upp Ship to Gaza men hoppas att de känner sig till freds med sitt engagemang. För min egen del känns det helt okej. Då Lomfors vill överföra ansvaret för blockaden från dem som upprätthåller den till de palestinier som röstade på Hamas i det demokratiska valet 2006 öppnar sig en etisk klyfta mellan oss.
Majoriteten av Gazas invånare är under 16 år och deltog inte i valet. Många var inte ens födda då. Kollektiv bestraffning av civil befolkning strider mot folkrätten och skuldfrågan bör inte avgöras av Lomfors utan Internationella brottsmålsdomstolen i Haag.
Skulle Lomfors finna det rimligt om det var den israeliska civilbefolkningen som på motsvarande sätt straffades för att omvärlden inte gillade valet av Netanyahu? Borde vi alla tiga still om det var Tel Aviv som bombats till grus, om israeler tvingades leva på bistånd, utan rent vatten, avlopp, elektricitet, fungerande sjukvård och möjlighet att fritt färdas över sitt lands gränser?