Kontrollera era premisser. Det är den litteratur- och filosofiinspirerade uppmaning jag skulle vilja rikta till samtliga deltagare i DN:s liberalismdebatt. De har nämligen varit rörande överens om att det är den socialliberala tanketraditionen (Mill, Rawls med flera) som måste ”räddas” från den nyliberala (Locke, Smith, Hayek, Nozick med flera) för att liberalismen ska gå att skilja från den starkes rätt och förena med alla människors lika rättigheter. Denna slutsats bygger dock mest på karikerande och smutskastning.
Skällsordet ”socialdarwinist” är talande. Redan på 1930- och 1940-talet skälldes klassiska liberaler för ”socialdarwinister”. Detta eftersom de inte som brittiska progressiva – exempelvis George Bernard Shaw, som förespråkade utrotningsläger, och socialliberalen JM Keynes – accepterade rasbiologi och statliga åtgärder för att förbättra folkmaterialet, utan ville låta även förment mindervärdiga födas och leva. Försvaret av frihet och värdighet fick alltså stämpeln ”socialdarwinism”.
När det gäller darwinismen som social teori behöver man inte mer än slå upp nyliberalen Ludwig von Mises för att få den avfärdad som både ”monstruös” och antiliberal. Men bara Sven-Eric Liedman tycks ha gjort sig besväret att bekanta sig med nyliberala tänkare. Han nämner åtminstone Mises kritik av John Stuart Mill. (Tänk om Liedman även i sin idéhistoriska lärobok diskuterat nyliberalismen utifrån Ludwig von Mises snarare än med ett sökt resonemang om barnaga, vilken tjänst han hade gjort sitt intellektuella eftermäle.)
Svante Nycander och Ola Larsmo försöker framställa Herbert Spencer som en nyliberal portalfigur med en daterad karikatyr. De hade kunnat nämna att Spencer trots sin biologiska utgångspunkt menade att industri och handel var överlägset militarism, såg hjälp till svaga som ett högre gott än naturens gång, förespråkade lika rättigheter för kvinnor och män, försvarade fackföreningar och kritiserade brittisk imperialism. Eller att socialliberalernas brittiska hopp vid ungefär samma tid var Joseph Chamberlain; motståndare till fria marknader och frihandel samt aktiv imperialist som beundrade Bismarck och såg den brittiska rasen skickad att härska.
Vilken liberal tradition förvaltar då lika rättigheter? För nyliberalen är friheten från tvång varje människas rättighet, något att hävda gentemot stat och majoritet.
För socialliberalen är friheten i bästa fall något man kan få efter att en tänkt överhet vägt den mot jämlikhet, mot positiva rättigheter på andras bekostnad och andra värden de stoppar in i kalkylen. En statlig överprövning av människors frihet som i praktiken alltid urartat i förmynderi och teknokrati. Notera att John Rawls tankemaskin för maktutövning kräver exakt en person vid rodret.
Slutligen kan jag känna en rent semantisk förundran över att en person som Svante Nycander, som förmodligen värjer sig mot både etiketten marknadsliberal och alkoholliberal, ändå gör anspråk på etiketten liberal. En nyliberal är däremot just liberal – för näringsfrihet, valfrihet och personlig frihet – på alla områden.