Min spanske kompis Manuel och jag försökte härommorgonen bena ut hur de senaste månadernas kulturdebatter hänger samman: först väskdebatten, sedan kulturkoftedebatten och nu medelklassdebatten.
Ur ett krasst personligt perspektiv konstaterade vi, utan både skam eller ånger, att vi bägge två både var kulturkoftor och medelklass - och oroade över att vi under senare år, i perioder, ägnat oss mer åt konsumtionsdrömmar än åt praktisk politik (dock bör påpekas: när jag senast angreps för att vara medelklassigare än de flesta var det tydligaste tecknet att jag bar en "v-ringad lammullströja").
I söndagens utmärkta "Agenda" i SVT 2 såg jag amerikanen George Azars skakande reportage om det desperata läget i Gaza. Hans chaufför, gode vän och fixare, Raed Atharmneh, fick stora delar av sin släkt massakrerad, ja nästan utraderad, vid ett israeliskt bombardemang, spädbarn, tonåringar, fastrar, mostrar, farmor, farbröder. Jag tror det var 18 döda, lika många svårt skadade. I samma släkt.
Hans egna barn hade klarat sig denna gång, han grät och grät, vände sig in mot kameran, hötte med fingret och sade att visst, de kan döda mina barn, och det gör de säkert också, men då skall jag skaffa nya, och så fort de är stora nog att bära vapen skall jag skicka ut dem att slåss mot israelerna.
Jag gick ner och lade mig, helt förkrossad, berättade för min fru, borstade tänderna - innan vi somnade pratade vi lite om det där huset på Bjärehalvön för 2,5 miljoner som vi vill köpa men nog inte har råd med.
Det är klart att det inte går ihop. Ingenting av detta går ihop.
"Skärp dig och lyssna på det här", sade Manuel, "den spanske poeten Juan Credita, han skriver om dig":
"Vi blickar ut mot världen/genom ständigt krånglande/persienner/och i våra nästan fyrkantiga rum/ber vi våra böner/för världens eländiga./Vänder persiennerna mot skyn/- och på andra sidan glaset/kan de höra/våra röster/hur vi ber för dem/om uppehåll.//Stackarna!/De skulle bara veta/hur Jävligt Vi har det/med krånglande persienner/och ansträngande böner."
"Tack Manuel, det kändes genast mycket bättre", sade jag.
"Men det är ju detta det handlar om, det skitdåliga samvetet i det där mellanrummet", fortsatte Manuel, "det går inte att lösa, inte att komma förbi, eller tänka bort, det är ju själva den önskan som är mest förfärlig. Man måste hitta ett sätt att alltid leva med Gaza, utan att själv bo där. Det är ju det där lilla löjliga samvetet, innan du släcker lampan, som är värst."
"Det är klart att jag först måste ha dåligt samvete, annars upptäcker jag ju aldrig dilemmat."
"Dåligt samvete är värre än medelklass, det är småborgerligt", säger nu Manuel, "det är bara brackor som har dåligt samvete. Gör något, eller håll käften."
"Så har vi en 'håll käft-debatt' också. Tar det aldrig slut"? undrade jag.
"Tar aldrig slut", sade Manuel.