Gabriella Håkansson och Malin Ullgren har många poänger när de i sin artikel "Misstänkt medelklass", DN 26/5, visar på koketteri och falska underdog-perspektiv i kritiken av medelklassen.
Men det handlar om en hel del annat. Det är inte särskilt förvånande att alla skäller på medelklassen, för den är överallt. Och det är inte den bildade medelklassen, den som svänger sig med latinska citat och historiska paralleller. Den är helt marginaliserad, om den inte har gått i pension.
Det är inte heller den strävsamma, sparsamma medelklassen, typ detaljhandlare. Den finns förstås, men gör föga väsen av sig.
Den medelklass som hörs och syns överallt, och som alla retar sig på, är den "kreativa klassen", med Richard Floridas motbjudande term. Den finns inom medierna, reklam, information, mode, kultur, personaladministration, terapi och alla sorters projektledare och en hel del byråkrater tillsammans med en och annan politiker, kökschef, festfixare, forskare och politiker. De rör sig obehindrat mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet, mellan TV 4 och DN, mellan politik och pr.
Det är den som syns. Det är den som besitter den kulturella hegemonin. Den väller ut över en varje gång man öppnar en tidning eller slår på radio eller tv. Det är det toskanska köket, det är golfsemestrar och det är tips på utställningar i New York och hur man renoverar herrgårdar. Det är pengar det handlar om - fast förpackat som smak.
Medelklassen har inte bara smak, den har till skillnad från andra klasser själ också. Det ser man varje dag i artiklar om relationer eller depression. De handlar aldrig om svetsare eller bensinstationsföreståndare eller tandhygienister.
Den medelklass som dominerar offentligheten är förstås bara en liten del av medelklassen, men den har verkligen pretentioner. Jag hörde en gång ett samtal mellan två kvinnor, där den enas familj tagit emot en utbytesstudent från södra Europa, och där den andra lovordade detta:
- Hon kom ju från mycket små omständigheter. Ni gav henne världen!
Det är precis den attityden som, ehuru sällan så rakt uttryckt, retar nästan alla. Den 100-procentiga medelklassaren finns ju nästan inte. Skrapar man på individen så hittar man nästan alltid något som inte platsar. Något underklassigt, något provinsiellt, något vulgärt, något avvikande, något töntigt, något djupt engagemang.
Det kan man möta med ökade ansträngningar att anpassa sig eller genom att ifrågasätta "etablissemanget".
Den medelklass som dominerar offentligheten är apolitisk, sekulär, individualistisk och kosmopolitisk så det är många som varken kan eller vill inkluderas. Den har också en del sympatiska sidor som att den är för demokrati, yttrandefrihet, miljö och en viss social anständighet och mot rasism, homofobi och sexhandel. Det är inte alla medelklasser i alla länder som är så pass upplysta. Men även det smutsas ner av beskäftighet och förmätenhet.
Det finns en risk att sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Det beror i så fall till stor del på att stora delar av samhället känner att de saknar röst i ett samhälle där rösten bara räknas om den kommer från någon som har en relativt hög inkomst, bostadsrätt i Stockholms innerstad och akademisk examen.
Jag tillhör i hög grad den medelklass jag kritiserar. Men jag är inte någon ung man, och har också erfarenheter som inte passar in i bilden - precis som flertalet av klasskamraterna. Jag har till exempel bott på mindre orter där man oundvikligen får en större social utblick än vad man får i Stockholm.
Det är inget fel på medelklassen i sig, det är dess anspråk på att vara universums riktkarl och skapelsens krona som är så obscen, och farlig.