Ola Lindholmfallet illustrerar väl hur motstridig synen på narkotikan har blivit i Sverige. Barnprogramledaren slog före domen för ringa narkotikabrott fast att hans bötesbrott snart är förlåtet och att han då åter kan arbeta för och med de yngsta tv-tittarna.

– Det är klart att jag kan göra, men jag kanske inte kan göra det på Sveriges Television eller fronta med mitt ansikte de kommande tre månaderna, sedan kommer samtalen tillbaka, sade Lindholm i SVT-programmet ”Hübinette” den 6 september.

Det gick snabbare än så. Lindholm arbetar i dag redan som nyanställd kreativ producent på produktionsbolaget ITV Studios Nordic som bland annat producerar ”Robinson”, ”Draknästet” och ”Halv åtta hos mig”.

Hans Engholm, företagets vd, utesluter inte heller framtida uppdrag som programledare för barn.

Men Lindholms påstående i samma intervju att hans narkotikabrott bedöms annorlunda på landsbygden – ”där de riktiga människorna bor” – än i Stockholms massmedier får alls inget stöd i DN/Synovates undersökning kring synen på offentliga personers roll som föredömen. Den är gjord bland 1 005 personer i åldern 16 år och äldre utifrån frågan: ”Hur viktigt eller oviktigt tycker du att det är att offentliga personer inom kultur och media lever ett liv där de inte riskerar att hamna i rättsprocesser för sitt missbruk?”

70 procent svarar ”viktigt”. En dryg fjärdedel, 27 procent, svarar ”oviktigt”, resterande är osäkra.

– Det är inget överraskande utfall. En stor majoritet över hela landet delar uppfattning i denna fråga, sammanfattar Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate.

– Man får ett nej om man frågar folk om sådant som är olagligt, som narkotika. Och hade vi ställt en konkret fråga hur människor som är föredömen för barn och ungdomar verkligen lever ett liv i linje med det föredöme som de är så hade vi nog fått betydligt högre siffror, det vet vi från andra undersökningar.

Utfallet står i stark kontrast till den växande misstron i massmedier, debatter och böcker under de senaste åren mot den svenska narkotikapolitiken och ”kriget mot knarket”. DN:s politiska redaktör, sjuttiotalisten Peter Wolodarski, betraktar de nya liberala strömningarna som del av en pendelrörelse, ”pendeln svänger i denna fråga precis som den också gjorde under sjuttiotalet”, påpekar han.

– Det är uppenbart att det i dag finns ett antal personer mellan 20 och 40 år som anser att lagstiftningen bör förändras och att ta till exempel cannabis inte är en stor sak. Och det är klart att det har betydelse vad offentliga personer i den här gruppen gör och hur de förhåller sig till de lagar som finns. Det har en signaleffekt, de kan fungera som dörröppnare för andra. Det är väl därför 70 procent av de tillfrågade i DN/Synovate-mätningen tycker att det är viktigt att kända personer föregår med gott exempel. Som programledare är man en förebild och vad man gör påverkar många, säger Wolodarski – som anser att Lindholms arbetsgivare ändå har agerat ”väl drakoniskt”.

Är mediernas omfattande rapportering om narkotikautredningar kring kändisar rimlig? I vissa nätdebatter talas det i dag om ”lynchstämning”, om ”moralpanik” i knarkfrågan och lindriga narkotikabrott jämställs med att köra bil utan säkerhetsbälte.

– Det tycker jag inte att man kan göra. Lindholm är en person som har arbetat med barn och det är klart att det finns det här argumentet att lätta droger ibland kan fungera som inkörsport för tyngre droger. Men mediebevakningen har samtidigt varit hårdhänt. Han ska betala ett pris för det som han gjort, men priset har blivit väldigt högt i hans fall.

Medietidningen Resumés chefredaktör Viggo Cavling, sextiotalist, poängterar att framgångsrika och offentliga personer ofta är omgivna av ”alltid snälla och berömmande människor”. I denna upphöjda kändisposition, ”i helikoptern”, riskerar kontakten med verkligheten att blir ytterst begränsad.

Resultatet blir inte sällan en förvrängd självbild.

– Det är lätt att tro att alla svenskar tänker som ens omgivning gör, men så är det ju inte, påpekar han.

Är det hyckleri att de medier som starkt bidrar till att skapa dessa eleverade positioner för kända människor ägnar minst lika mycket utrymme åt att vända ut och in på deras snedsteg?

– Visst, medierna vältrar sig lika mycket i snedstegen som när det går bra för någon, det hör ihop. Men systemet innehåller ”helikoptrar” – det finns en del människor som både vi i medierna och publiken vill ha i den positionen, nästan övermänskliga och över oss andra. Men har man fått den positionen så måste man uppföra sig, annars kan det gå åt helvete. Å andra sidan är minnet kort, det går ju ofta snabbt att komma tillbaka.

Cavling understryker att det är relativt få personer i Sverige som platsar i den mediala helikoptern. Och med professionaliseringen av kultur- och underhållningsbranschen har konkurrensen tilltagit.

– Allt sköts på ett professionellt sätt i dag, det går inte att ha svåra drog- eller alkoholvanor. Samtidigt finns det definitivt en liberalare narkotikasyn bland många unga i dag, så är det. Hade Ola Lindholm bara erkänt och bett om ursäkt så hade han kunnat fortsätta som programledare för barn i SVT. Det är jag övertygad om, säger han.

Åttiotalisten Lisa Magnusson, skribent och bloggare på Rodeo.net, har på sin blogg kommenterat me­diebevakningen av Lindholm som en demonstration av samhällets förakt för knarkare:

”Vi har i vår kultur en väldigt kluven inställning till knark och knarkare. Å ena sidan anser vi missbruk och beroende vara en form av sjukdom, å andra sidan är symtomet på denna sjukdom kriminellt: Det är olagligt att vara hög. Här finns en tydlig konflikt mellan medicin och juridik”, skriver hon i sin blogg.

Den sociala stigmatiseringen kittlar och är löpsedelsmässig. Kändisstatusen i medial krock med det skitiga beroendet av knark. Beroenden är ”något av det fulaste vår tid känner. Man skall vara självständig, stark, lyckad, välanpassad, skötsam, definiera sig själv genom alla de fria val man gör. Det finns föga tålamod med dem som slavar under en drog, som är beroende.”

Magnusson har varit bosatt både i Storbritannien och i Frankrike och där sett en mer förlåtande attityd till lättare droger än i Sverige, men hon upplever att också narkotikadebatten i Sverige har en mer pragmatisk ton i dag. Att 70 procent av svenskarna anser det viktigt att offentliga personer är narkotikafria ser hon därför som en ”nästan chockerande” siffra.

– Jag trodde att den allmänna synen blivit något mer förlåtande de senaste åren. Personligen tycker jag att det är högst olyckligt att man från myndighetshåll har fokuserat på att jaga knarkarna snarare än knarket, säger hon.

– Jag tror att det i stor utsträckning beror på att det enligt svensk lagstiftning är kriminellt att vara drogpåverkad. Det leder till en syn på missbrukaren inte som en person i behov av vård och hjälp, utan som en brottsling i första hand.

Vad tycker du om det massiva medie­intresset för offentliga personer som begår narkotikabrott?

– Kändisrapporteringen är ju vår tids sagoberättande, och medie­dramaturgin följer ofta en viss mall: Först sätter man människor på piedestal och sedan ska de tas ner för att de varit otrogna, fått celluliter eller begått något slags brott. De skall skämmas och göra avbön, helst be om ursäkt offentligt. Ibland är det nästan som att den som till exempel har tagit droger har svikit hela svenska folket.

Den amerikanska realityserien ”Celebrity rehab” om kända personer med grava missbruksproblem har också visats på svensk tv. Finns det en vilja att se framgångsrika människor krascha i medierna?

– Jo, de är som halvgudar, man ser ju bara dem i retuscherat och skickligt ljussatt skick och då framstår de som perfekta, oåtkomliga. Det finns nog en fascination kring dem som gör att folk vill komma dem närmare, lära känna dem, men jag tror också att det nästan blir som en lättnad eller skadeglädje att se att också de här människorna har problem som alla andra, säger Lisa Magnusson.

Fyrtiotalisten Kent Asp, professor i journalistik på JMG vid Göteborgs universitet, talar om en alltmer frekvent rapportering kring kända svenskar. Och berömda människor i klammeri med rättvisan utgör en ”extra krydda” för publiken. Somliga celebriteter får till och med längre mediala karriärer av att ständigt pendla mellan yrkesmässiga succéer och dånande drogskandaler.

– Ur den här aspekten kan en nyhet om en barnprogramledare som kopplats till narkotika inte bli bättre som kändisjournalistik, poängterar han.

Asp beskriver utvecklingen som ett resultat av en tilltagande kommersialisering och ett närmande till det amerikanska medieklimatet där spektakulära celebriteter är ett fundament i nyhetsrapporteringen.

– Just Lindholmfallet har dock ett allmänintresse utöver skvallret genom den ställning han hade just som programledare för barn. Det är en publik som identifierar sig väldigt starkt med de personer som de ser på tv. Barn får vänner och ”umgås” med personerna i de tv-program som dem tittar på, det är det forskningen kallar för parasocial interaktion.