Maria Svelands och Katarina Wennstams artikel om Lars von Triers ”Antichrist” har många tänkvärda poänger, speciellt vad gäller den manliga konstnärsmyten.
Men har de inte själva till viss del fallit offer för den myten? Handlar inte även deras egen artikel ibland mer om mediedomptören Lars von Trier än om själva filmen?
I vilket fall tycks det mig att det i deras analysmodell uppbyggd kring kvinnohat finns mycket som i besvärande hög grad faller utanför de ramar som modellen tillåter.
För är det inte snarare den undanglidande ambivalensen än de entydiga svaren som fascinerar i von Triers film? Är det inte det infernaliska spelet med (och mot) ett tankebagage och bildspråk dräktiga med färdiga laddningar och skenbart entydiga betydelser – allt från Bibeln till John Bauers bilder, Andrej Tarkovskijs förandligade natur, Werner Herzogs evigt döende, mördande och ruttnande dito, för att inte tala om Kubricks ”The Shining” – som berör och etsar sig fast?
Kort sagt, allt det där som någonstans på vägen tänjs och bänds och inte låter sig fångas in, med mer än att en eller annan form av tolkningsmässigt våld begås.
Alltså, strunta i mediemanipulatören Lars von Trier, och strunta för guds skull i vad karln själv säger. Fokusera i stället på själva filmen.
Ta till exempel rollbesättningens betydelse. Att von Trier så idogt rollbesätter sina filmer med kvinnor, gärna internationella berömdheter (Nicole Kidman, Björk, Charlotte Gainsbourg) handlar inte nödvändigtvis om hans intresse för några specifikt ”kvinnliga” teman, utan lika mycket om pr-geniet von Trier – just densamme som pytsar ut något om Strindberg på senaste presskonferensen, på det att hungriga journalister ska ha åtminstone något ben att gnaga på.
Det kan i sammanhanget vara intressant att jämföra med den i Svelands/Wennstams artikel apostroferade Ingmar Bergman. För med sin ”Tystnaden” från 1963 avsåg han, inte olikt Lars von Trier, att medvetet flytta fram gränserna för vad som fick sägas och visas om kön och sex på film (och filmen lyckades också nästan underminera den vuxencensur vi levt med ända fram till i dag).
Och intressant nog lät Bergman de två huvudrollerna spelas av kvinnor (Gunnel Lindblom och Ingrid Thulin). Varför? Inte nödvändigtvis för att filmen handlade om någon specifikt kvinnlig problematik. Faktum är att de två rollerna från början var tänkta att vara män. Men någonstans på vägen mot färdigt manus trädde uppenbarligen affärs- och pr-geniet Bergman in och såg till att ett par vackra och stundtals (med den tidens normer) lättklädda, tillika begåvade skådespelerskor skulle sitta finfint i denna erotiskt explosiva historia
Mycket riktigt, detta uppfiffade existentiella drama blev Bergmans mest säljande någonsin, både i Sverige och utomlands.
Jämför med kontrahenterna i Lars von Triers drama, denne Man och denna Kvinna. För vem eller vad säger att de nödvändigtvis bör tolkas som två realistiska ”karaktärer”? Kan de inte (också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psykodrama enligt modell Bergman, eller för den delen en David Lynch. Och ruckar i så fall inte ett sådant synsätt på ett avgörande sätt gränserna för vad en mer psykologisk-realistisk läsart tillåter?
Men vad då göra av scenen där den kvinnliga kontrahenten stryps? Det är alldeles sant att den är utdragen, otäck, som Sveland/Wennstam påpekar. Men återigen, är det ”bara” en kvinna som utplånas, är det inte också ett ”det”, något sjukdomsanfäktat som måste bort, för att någon sorts balans ska uppstå?
Eller snarare, en ytterst bräcklig och momentan balans. För märk väl, när hon (eller ”det”) förintats blir också slutet av filmen märkvärdigt anemisk, nästan till en sorts ironisk pendang: kvar finns nu bara denne ”han”, den rationelle vars kontrollbehov tagit en så förskräcklig ände.
Det är fullt tänkbart att den där anemiska känslan kommer sig av det faktum att åskådaren under större delen av filmen uppmuntrats att se ur hennes perspektiv. Kan man i det sammanhanget alltså entydigt säga att det ”bara” är en kvinna som attackerar sina könsorgan i slutet av filmen? Är hon inte också en människa som stympar det kön hon råkar ha?
Uttryckt annorlunda: Hade ett manligt kön förlänat bilden av denna akt en existentiell, ”neutral” patina? Eller rättare: är det inte också en sådan som tonar fram i och bakom den stympning som faktiskt visas?
Frågan är alltså om det är så enkelt att det är det ”uråldriga patriarkatet” som segrar på slutet. För även om vår terapeut får sätta sig ner i gräset och pusta ut, och låter sig näras av de färska bär som en till synes nu givmild natur erbjuder honom, slutar inte dramat där. Plötsligt ser han ju hundratals ansiktlösa kvinnor som börjar klätta uppför berget där han står, som stigna ur jorden eller själva historien.
Utgör de ett hot mot den rationella psykologen som med sina fåniga terapiövningar nu står ansikte mot ansikte med de krafter han inte rår på? Eller är han bara omkull- och förbisprungen? Kvinnorna ignorerar ju honom, glider tysta förbi, som mot något okänt mål.
Kontentan tycks i vilket fall vara att han (och vi) inte kan fly, vare sig historien, nuet eller det kommande: dramat – i jaget, mellan könen, i stort – lär fortgå.
Om man nu kan tala om en kontenta i en film som ”Antichrist”. Den erbjuder fragment, skräckbilder, kanske ett slags ”mindscreen”. I vilket fall knappast något entydigt kvinnohat.
Vad tycker du? Kommentera här!