Det gäller att ha tur med sin ägare, skriver Martin Ahlquist..
Dilsa Demirbag Sten, den medlem i referensgruppen som reserverat sig mot fortsatt kulturstöd för Mana, är en påläst debattör och vass skribent. Under sin tid som krönikör i Fokus tog hon tydligt ställning i kontroversiella frågor. Det säger sig självt att det fanns de som inte gillade hennes åsikter. Vad våra finansiärer tyckte om Dilsas krönikor i Fokus vet jag inte, vi har aldrig frågat. Däremot vet jag säkert att de aldrig skulle komma på tanken att varje år ompröva sitt engagemang i Fokus baserat på en genomläsning av ett fåtal nummer av tidningen.
Alla tidningar, radioföretag eller tv-kanaler har en ägare. Och den som står för finansieringen har alltid en möjlighet att lägga sig i. Den verkligheten gäller såväl privatfinansierade DN och Fokus som Mana och Sveriges Radio, där staten och i slutändan skattebetalarna står för notan. Det som är avgörande är hur ägarna agerar i praktiken. Statliga och privata finansiärer kan antingen välja att låta redaktionen bedriva det publicistiska arbetet självständigt, eller så kan de välja att inte göra det. När Kulturrådet bestämde sig för ett system där bidragen till tidskrifter varje år ska omprövas utifrån några personers godtycke har de valt det senare.
Från public service-håll förs det ibland fram åsikter om att offentlig finansiering garanterar ett publicistiskt oberoende. Så är det förstås inte. Alla som bedriver journalistisk verksamhet är beroende av finansiärer som vet att hålla tassarna borta. Tack Kulturrådet och tack Mana för att ni påmint oss om det.