Militären är Pakistans grundproblem

"Arrangerade äktenskap kan bli verkligt otrevliga historier. De är tänkta att samla välstånd och som en metod för att undvika oönskade snedsprång och svårhanterliga hemliga kärleksaffärer. Men de fungerar inte. När bägge parter tycker genuint illa om varandra ska man vara bra kortsynt och hänsynslös som förälder för att driva igenom en förening som kan sluta i elände och kanske rentav i våld. Att samma sanningar gäller även på den politiska arenan visas tydligt av Washingtons senaste försök att viga samman Benazir Bhutto och Pervez Musharraf. Den kortsynte föräldern är i det här fallet USA:s utrikesdepartement, med John Negroponte som spöklik bröllopsmäklare och Gordon Brown som rodnande brudnäbb. Om äktenskapet inte blev av här och nu fruktade man att båda kontrahenterna snart skulle vara för gamla för att hitta någon annan."

Så skrev jag i inledningen till en längre essä i London Review of Books tidigare i december.

Men att våldet skulle följa så snart chockade mig. Men nu när upprördheten efter mordet på Benazir Bhutto sjunker undan blir det nödvändigt att så klarsynt som möjligt försöka utvärdera följderna och undvika de känslosamma utspel som präglar så mycket av de globala medierna. Nästan allt som sagts på tv-skärmar eller tryckts i tidningar har strävat efter att undvika de verkliga sakfrågorna och vad som nu står på spel.

Varför var Bush, Negroponte och deras brittiska allierade så angelägna om att försöka lösa krisen i Pakistan på just detta vis? Vad var det de ville åstadkomma? Vilken sorts nyordning såg de framför sig?

Nästan alla deras antaganden verkar ha grundats på upplysningar som systematiskt och selektivt förvridits och överdrivits. Målet är att undvika att något av ansvaret för den rådande krisen skulle falla på västmakterna.

Eftersom samma felaktiga analyser hela tiden upprepas i medierna är det på sin plats att granska dem en i taget:

Analys A: Pakistan är en kärnvapenmakt och det enda muslimska landet i världen som testat och framställt kärnvapen. Risken finns att jihadister/al-Qaida kan få kontroll över dessa vapen och utlösa en kärnvapenkatastrof. Musharraf måste backas upp eftersom han blockerar en sådan utveckling.

Det kan vara värt att påminna sig att Pakistan skaffade sig sina kärnvapen på åttiotalet då Zia-ul Haq var diktator och en av västs trogna allierade i det då pågående kriget mot Sovjet i Afghanistan. USA lade så stor kraft på att bekämpa ryssarna att man dels organiserade ett globalt nätverk av jihadister för att rekrytera frivilliga att slåss mot ryssarna i Afghanistan och dels blundade för den pakistanska kärnforskning som pågick i relativ öppenhet. I dag står kärnvapenanläggningarna under stark militär kontroll. Det är svårt att se hur någon grupp av extremister skulle kunna slå sig igenom en armé med en halv miljon soldater.

Det enda sättet för religiösa extremister att få makt över kärnvapnen är om armén vill att det ska hända. Men såväl Pentagon som amerikanska utrikesdepartementets underrättelsetjänst DIA vet mycket väl hur stabil den militära maktstrukturen är, liksom hur beroende Pakistans militärer är av utrustning och ekonomiskt stöd från USA. Varje månad rapporterar Pakistans armé alla sina operationer längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan till Centcom, Amerikanska arméns centralkommando i Florida. Och det är militären som institution och inte enskilda generaler som ser till att systemet fungerar. I samma stund han tog av sig sin uniform förlorade Musharraf all legitimitet. Det är därför Bush insisterar på att valet skall genomföras trots massbojkotter, avsatta och inburade domare, kastrerade medier, nyckelpolitiker i husarrest och nu även efter avrättningen av Benazir Bhutto. Om hon bestämt sig för att bojkotta valet (vilket i sin tur skulle ha inneburit en brytning med Washington) skulle hon förmodligen ännu ha varit i livet.

Analys B: Pakistan är en kollapsande stat. Landet är på väg att falla samman och i kulisserna väntar arga och ideologiskt övertygade jihadister. Därför behövs ett ickereligiöst alternativ, och Benazir Bhutto släpptes in på scenen igen för att ge Musharraf mer av den legitimitet han är i stort behov av.

Pakistan är inte en sammanstörtande stat, inte som Kongo eller Rwanda. Det är en ickefungerande statsbildning och har varit det i nästan fyrtio år. Ibland mår landet bättre, ibland sämre. Men i hjärtat av landets alla problem finner vi militärens dominans, och varje ny period av militärdiktatur har förvärrat situationen. Det är vad som hindrat en stabilisering av politiken och framväxten av pålitliga institutioner. Här har USA ett direkt ansvar, då man alltid betraktat militären som den enda instans man kunnat samarbeta med, och så ser man ännu på saken. Detta är den sten i floden som förvandlar oroliga vatten till en rasande ström. Ekonomiskt sett lider landet av svår slagsida med en korrupt och ultraförmögen elit, men det är som det ska vara enligt Washingtons världsbild. Världsbanken har också bara gott att säga om Musharrafs ekonomiska politik.

Landets senaste kris är ett direkt resultat av Natos ockupation och krigföring i Afghanistan, som skapat oroligheter längs gränsen i nordväst och skapat en förtroendeklyfta inom själva armén. I de stamkontrollerade områden som ligger längs gränsen är det många soldater som känner dåligt samvete över att som ett led i sin tjänst skjuta och döda andra muslimer. Natos arroganta och förnedrande behandling av lokalbefolkningen har knappast förbättrat situationen. Att sända amerikanska trupper för att träna pakistanska militärer har skapat ont blod. Afghanistan kan bara stabiliseras genom en regional överenskommelse där såväl Indien, Ryssland, Iran och Pakistan ingår och som innebär att alla Nato-trupper drar sig tillbaka. USA:s manövrer för att undvika en sådan utveckling har fördjupat krisen i bägge länderna.

Musharraf har inte klarat av att försvara USA:s intressen i regionen. Att han misslyckades med att skydda Benazir Bhutto ses med oblida ögon i Washington, och inom ett år kan man ha släppt honom för att i stället backa upp generalen Ashraf Kiyani, som tog Musharrafs plats som arméns högste befälhavare.

Det blir svårare att hitta en ersättare för Benazir Bhutto. Bröderna Sharif är inte lika pålitliga och har för täta kontakter med Saudiarabien. Valen i vår kommer att bli en uppvisning i manipulation och sakna all verklig legitimitet. Pakistans mörka period är långt ifrån över.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut