Miljöhyckleri

Finns det i våra samhällen i dag några reminiscenser alls kvar av den förkonsumistiska människan? Jo, när jag ser min åttioåriga mor i en matvarubutik inser jag att några sista spår ännu återstår: hennes självklara ovilja mot att köpa någonting onödigt och så den där tygpåsen hon alltid har med sig - och hade med sig ett halvsekel innan klimatkrisen blev känd. Själv har jag, i all min miljömedvetenhet, helt andra impulser inom mig men så är jag heller inte, som min mor, född i ett nästan agrart samhälle. Jag föddes till en roll som den moderna kapitalismen tilldelat oss alla: att konsumera.

Jag tänker på min förkonsumistiska mor under läsningen av två nyutkomna böcker som gör upp med tillväxtsamhället. "Tillväxtens sista dagar" är den smått apokalyptiska titeln på miljöforskaren Björn Forsbergs angrepp på den tillväxtnorm som gör i stort sett allt tal om miljöinsatser till ett oavbrutet pågående hyckleri, från både statsmakternas och medborgarnas sida. En sorts frejdig pessimism präglar Forsbergs bok där han slungar ut sina sarkasmer mot den konsumism och den tillväxtfilosofi som i grunden omöjliggör en radikal kursändring i det "biofoba" samhälle vi lever i.

I miljörankningar hamnar Sverige alltid på prispallen när det gäller åtgärder för att minska utsläpp och skydda natur, och det där, menar Forsberg, återspeglas i den självsyn som svenskar ofta har: Att vi befinner oss i spetsen av miljötänkandet och att vi har mycket att lära omvärlden. Den självsynen kännetecknar också svenska regeringar, från Persson till Reinfeldt.

Men det räcker med att i stället utgå från det ekologiska fotavtryck - den areal som krävs för att hämta naturresurser till och hantera avfall från detta samhälle - som Sverige sätter i världen för att denna toppnation ska hamna i botten. Sverige är nämligen ett av de rika länder som orsakar störst ekologiskt fotavtryck i världen; före oss har vi bara länder som USA, Australien och några arabiska oljestater. Det beror naturligtvis på att den miljöbelastning som Sverige står för har exporterats till fattiga länder i Syd, där utsläppen sker när de varor tillverkas som vi sedan kan njuta av i vår alltmer (falskt) klimatneutrala del av världen.

På alla nivåer i samhället identifierar Forsberg en grundläggande schizofreni: Där är Trollhättans kommun som får pris som den främsta miljökommunen i landet, men samtidigt satsar stenhårt på att expandera ett externt köpcentrum för att öka handeln men därmed även utsläppen. Luftfartsverket sänder ut ett pressmeddelande om att verket nu blir det första klimatneutrala storföretaget, men som Forsberg giftigt påpekar har verket uppenbarligen glömt själva flygandet: I en intervju gläder sig den miljömedvetne generaldirektören åt att flygandet bara ökar!

Forsberg ger sig på det nyspråk som snabbt etablerats och "miljöbilen", detta alibi för massbilismen, retar honom särskilt. Han påpekar att ingen bil kan vara en miljöbil eftersom det krävs uppåt trettio fat olja för att över huvud taget tillverka en. I sin nästan upprymda illusionslöshet ser Forsberg ett samhälles, ja en civilisations, vägran att erkänna den grundläggande målkonflikten mellan ständig tillväxt och ekologisk hållbarhet. Och han kan identifiera den kraftfulla ideologiska tankefigur som döljer konflikten: Den så kallade ekomodernismen.

Bruntlandrapporten, som kom 1987, röjde väg för den ekomodernism vars centrala budskap är att hög tillväxt och miljöhänsyn inte bara går att kombinera utan till och med förutsätter varandra. Den norska statsministern Gro Harlem Bruntland borde ändå haft något problem med det egna landets produktion av det fossila bränslet olja, men i en mästerlig akt av ekomodernistisk skenhelighet menade hon att Norge "producerar olja och gas på ett renare sätt än någon annanstans i världen". Nu hävdar Forsberg att inte bara delar av näringslivet omfamnat denna ekomodernistiska utgångspunkt utan också miljöforskningen och rent av miljörörelsen. Forsberg raljerar dessutom träffande över de många miljökonferenser han bevistat där engångsmuggar spridits och seminarierna avslutats med någon klimatmässigt katastrofal middag.

Över hela linjen har de systemkritiska perspektiven skruvats ner, förträngts eller helt försvunnit. "Ännu har jag inte hört en enda ledande politiker uttala sig för en minskad konsumtion", klagar Forsberg och slår fast att marknadens problem är att den aldrig är förutseende: den reagerar på signaler i nuet. Marknadsmekanismen läser inga långsiktiga forskningsrapporter om klimatkrisen. Även om oljepriset snabbt stegras när oljepeaken närmar sig har samma marknad redan hunnit bygga fast samhället i ett föråldrat energisystem. Att läsa en forskare som vågar hävda att världen i dag behöver "avglobalisering" är uppfriskande, ja i sin stridsskrift ifrågasätter han rent av det ekologiskt vettiga i västvärldens kaffedrickande!

Som långt mildare och mer hoppfull i sin kritik av tillväxtsamhället framstår samhällsforskaren Christer Sanne i boken "Keynes barnbarn", trots att han i grunden är ute i samma ärende som Forsberg: ett generalangrepp på tillväxt och konsumism. Avstampet tar han ändå i den ekonom som mer än någon annan förknippas med tanken att efterfrågan, alltså konsumtionen, är drivande i ekonomin: John Maynard Keynes. Men Keynes var nog till sitt väsen just en förkonsumistisk personlighet. I en Essä 1930 funderade han över hur hans barnbarn kunde få det, och han var full av tillförsikt: produktionsproblemet är ju löst, allt vi verkligen behöver kan numera framställas, och i framtiden torde tre timmars arbetsdag vara rimligt.

Ungefär samtidigt som han skrev det där började emellertid ledande amerikanska företag inse att kunderna måste uppfostras att köpa mer så att inte försäljningen släpade efter den ökande produktionskapaciteten. Efterkrigstiden blev sedan på sätt och vis inte något annat än en lång marknadsföringsera och i dag spenderar företagen bara i Sverige årligen uppåt sextio miljarder på marknadsföring - allt för att "produktionsproblemet" ska förbli olöst!

I några kapitel skissar Sanne köplustens historia och ser en nationalEkonomi som redan på 1870-talet förberedde tänkandet för konsumismen genom att radikalt ersätta olika teorier om att en varas värde ytterst bestäms av dess nytta (som hos Bentham) eller av det arbete som är nedlagt i den (Marx) med begreppet preferenser: Det är kundens önskningar, inte hennes reella behov, som ger en vara dess värde och detta värde uttrycks enbart i priset. Traditionella dygder om sparsamhet förmådde inte längre driva kapitalismen vidare och sedan dess är vi dömda att konsumera, såvida vi inte vill se samhället störta ihop i massarbetslöshet och kriser.

Sanne utgår från den ekologiska utmaningen och menar, liksom Forsberg, att ekomodernismen är otillräcklig; hur klimatsmarta vi än blir förslår det inte om Keynes barnbarn eller Marx barnbarnsbarn - Sanne räknar faktiskt inte Marx till tillväxtfanatikerna - ska få en dräglig tillvaro. Han har en större klassmedvetenhet än Forsberg och noterar att den översta tiondelen i samhället orsakar tre gånger så mycket koldioxidutsläpp som den understa: Det finns inget "vi" i miljöfrågorna. Män förbrukar också mer energi än kvinnor.

I sin kritik av tillväxt och konsumism kan Sanne nu också stödja sig på en snabbt växande forskning kring lycka och tillfredsställelse, som allt tydligare visar att ökad tillväxt och ökad lycka inte längre följs åt, ty efter den standardhöjning som i västvärlden uppnåddes i sextiotalets början genererar prylarna inte mer tillfredsställelse.

Därför ställer Sanne den i dag tabubelagda frågan: Hur mycket mindre borde vi arbeta? Mer arbete inom välfärdssektorn - vård, skola, omsorg - är ur miljösynpunkt oproblematiskt men i övrigt snuddar han rent av vid tanken att arbete borde beskattas hårdare, för att det ska minska och välbefinnandet hos den enskilde därmed öka!

Finns det någon realism i Sannes och Forsbergs böcker? Ja, det är ju där den finns om ekologin tas på allvar. Deras konkreta svar på hur alternativa samhällen skulle kunna utformas är tyvärr vaga, för att inte säga tunna. Forsberg tar till stridsropet "Lokalisering!" och Sanne skriver vackert om "slow consumption". Trots all den kritik de riktar mot kapitalism och marknad vågar ingen av dem löpa hela linan ut och exempelvis ta tanken på en demokratisk planhushållning på allvar. Eller åtminstone utgå från slutorden i Romklubbens berömda rapport "Tillväxtens gränser" från 1972 om att "börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden."

Är det inte där det intelligenta samtalet måste starta? Marknadsliberalerna klarar inte en sådan diskussion, men inte heller arbetarrörelsen eller de sista marxisterna. Utmaningen måste vara att utnyttja marknadsmekanismen där den gör nytta, vilket den gör på mängder av områden, men samtidigt låta en demokratiskt planerad Ekonomi sätta de ekologiska ramarna. Övergångsprogram, ännu utopiska och spekulativa, behöver formuleras för en nedväxling, downshifting, av den industriella civilisationen till ekologiskt hållbara nivåer.

Och varför skulle den gamla kommandoekonomin frambesvärjas som hotfullt spöke? Det är ju den som de som tar klimatkrisen på allvar redan angriper när den i dag praktiseras i storföretagens slutna rum och i marknadsföringsbranschen; där kommenderas fram hur mycket och vad vi ska konsumera, men utan hänsyn till de ekologiska imperativen. Sannes och Forsbergs böcker inspirerar till att tänka vidare.

Nästa gång jag slår mig ner vid köksbordet i min mammas kök kommer jag nog än mer att förundras över att hon inte ens slänger gamla plastpåsar. Hon står närmare en bättre framtid för planeten än vad jag gör.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut