Min dikt är min

Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 27 (2), antagen av generalförsamlingen den 10 december 1948, fastslår att: ”Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.” 

De mänskliga rättigheterna tar inte fasta på någon teknisk innovation, de är inte svaret på en eller annan affärsmodell. De talar om det som är omistligt för att var och en ska kunna åtnjuta sitt fulla människovärde. Den upphovsrätt som nu valsar i debatten som om den vore en aktie på väg upp eller ner, något som man kan berövas, eller sälja eller ge bort, är en omistlig del av varje människas väsen.

Det är inte kunskap eller idéer eller innehåll som skyddas av de mänskliga rättigheterna, det är det mänskliga, personliga, konstnärliga uttrycket. Själva formen. Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.

Det här tycks både fildelningspirater och producenter ha svårt att förstå. De förväxlar upphovsrätten med själva verket. De tror att texten, när den väl lämnat poetens hjärta, är något materiellt som man kan tillförskansa sig och göra vad man vill med, betalning eller inte.

Det är därför vi poe­ter har så svårt för att sälja våra dikter. Vi säljer i själva verket en del av vår själ. Det är därför vi så sällan höjer våra röster i sådana här debatter. Vi framstår som lallande idioter, det vi har att komma med är så abstrakt, esoteriskt och svårfångat att vi nästan bara kan uttrycka det med poesi, och blir lätt avfärdade.

Ändå handlar det om kärnan i att vara människa.

Man kan raljera över den ekonomiska likaväl som den ideella delen av upphovsrätten men för mig personligen är båda dessa rättigheter viktiga och handlar både om re­spekt och integritet.

Det som kallas illegal fildelning eller upphovsrättsintrång och diskuteras i tekniska och juridiska termer är en kränkning av mina mänskliga rättigheter.

Jag är trött på alla smarta argument och fyndiga liknelser. Jag är trött på att entreprenörer, frihetskämpar och storkapitalister tävlar om att tala om vad som är bäst för mig som poet. Vad jag tjänar mest på. Hur jag blir mest läst. Vad som är bäst för världen och demokratin och meningsutbytet och konsten och Gud och hela härligheten.

Enligt FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna har jag rätt att få mina dikter skyddade, oavsett vilket medium de för tillfället befinner sig i.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut