Vilken tur att mina föräldrar är döda. 1982 stod de inte ut med dånet från de israeliska stridsflygplanen över de palestinska flyktinglägren i Libanon. Tjutet från ett plan fyllde dem med skräck i deras hus i Tel Aviv. Vi behöver inte se det för att veta, sa de.
Så var det då. Och nu då, när jag hade kunnat berätta för dem om tvååriga Sham, som så smidigt klättrar upp på bordet för att titta på sin syster som ritar i sin anteckningsbok; femåriga Tayyib med gluggen mellan framtänderna när han ler; eller sexåriga Carmel med bilderböckerna som hon älskar. Världen exploderar omkring dessa barn, igen och igen, bara fem eller tio meter bort. I tio dagar nu har varje minut varit en skräckens minut. Varje skräckens minut är en dödens minut. Multiplicera det med en och en halv miljon.
Mina föräldrar ringaktade alla sina vardagliga aktiviteter - röra ner socker i kaffet, diska, vänta vid övergångsstället - när de i sitt inre kunde se skräcken i ögonen på barn, förtvivlan hos mödrar som inte kunde skydda sina små, ögonblicket då en enorm explosion fick ett hus att falla ner över dess invånare och en smart bomb krossade hela familjer.
Salmehs mamma säger: "När jag vaknar [ur en orolig sömn] blir jag förvånad. Jag vet att det bara är tur att jag lever."
Hur skulle de ha stått ut med sina dagliga rutiner nu, när jag kunde berätta för dem om 70-åriga Umm Khaled? En bomb släpptes på torgen i flyktinglägret Shabura. Två civila dödades. Dussintals hus av ihålig betong skadades allvarligt. Ett asbesttak brakade ner några centimeter från Umm Khaleds huvud. Först då lät hon sig övertalas att "evakueras" till dotterns hus, en halv kilometer bort, i illusionen att ett nytt hus skulle vara säkrare. "Jag hoppas bara att jag dör innan jag ser något drabba er", upprepar hon för sina barn.
Till och med innan språktvättomaten utvecklats till nuvarande sofistiska nivå blev mina föräldrar illamående av fraser som "kriget för fred i Galileen" eller "störandet av den allmänna ordningen", när den allmänna ordningen var ockupationen och störandet var motstånd mot den. När ordning innebär att förhindra palestinierna från att få vad judarna har rätt till och kräver.
Vilken tur att de inte är vid liv för att höra Ehud Barak och Tzipi Livni förklara att vi inte har någonting emot det palestinska folket, eller kabinettssekreteraren som förklarar att det inte förekommer någon humanitär kris och att det bara är Hamaspropaganda.
För att känna igen en lögn behövde de inte veta namnen på de människor som saknade rinnande vatten i fem dagar eller mer. Glöm bombningarna, glöm elektriciteten, mat, till och med sömn. Men inget vatten? På grund av bombningarna från hav, land och luft kan folk inte ens gå ut för att få dricksvatten från stadens vattenkranar. Och när någon har rinnande vatten hemma är det odrickbart.
På grund av mina föräldrars historia visste de vad det betydde att stänga in människor bakom taggtråd på ett litet område. Ett år, fem år, tio år. Sedan 1991. Vilken tur att de inte är i livet och ser hur dessa inspärrade människor bombas med all överdådig militärteknik från Israel och USA. "Vi inbjuder enträget Mohamed ElBaradei [chefen för IAEA] att komma hit och bevisa att vi inte har kärnvapen", säger Iyad - en välkänd komiker, till och med under bombningarna. Men i lördags kväll sa han bara "svårt, svårt" och lade på luren.
Mina föräldrars personliga historia hade fått dem att förakta den tillbakalutade stil med vilken nyhetsankarna rapporterade om ett utegångsförbud. Vilken tur de har som inte är här och hör folkmassan vråla i Colosseum.