Om vita västerländska män - "gubbe" - var det populäraste skällsordet i kulturdebatten i slutet av 90-talet så verkar nu "medelklass" ha tagit över argumentationsmarknaden.
Ibland följs "medelklass" av en analys av hur klass påverkar individer och samhällsstrukturer. Ibland betyder det inget särskilt annat än ett vagt misstänkliggörande av en åsiktsmotståndare.
I det senaste årets kulturdebatter dyker medelklass upp som ett viktigt signalord i bland annat väskdebatten och dagisdebatten. Man kan fråga sig varför just nu. Och vad döljer sig egentligen bakom detta nygamla skällsord?
När den franske sociologen Pierre Bourdieu i boken "Konstens regler" analyserar framväxten av den intellektuelle under slutet av 1800-talet gör han det genom att studera borgarklassens förhållande till bokmarknaden. När bok- och tidningsmarknaden på 1880-talet expanderade mångdubblades antalet yrken inom den litterära produktionen. Författaren kunde plötsligt försörja sig på sitt värv. Nya sociala grupper kunde börja skriva och göra sina röster hörda.
Samtidigt ökade konkurrensen inom det litterära fältet. En kamp om vad som var god smak, och vem som fick lov att avgöra det, tog vid. Bourdieu hävdar att Émile Zola med sin skrift "Jaccuse" fullbordade en lång och kollektiv frigörelseprocess. Från att ha varit ekonomiskt beroende kunde nu författaren inrätta sig som fri intellektuell. Hon stod fri från staten, kapitalet och den etablerade smaken. I den intellektuelles uppdrag har allt sedan dess legat inskrivet en idé om frihet, oegennytta och omutlighet.
Utan att dra alltför stora växlar på Bourdieu kan man jämföra med vad som skett i svenska medier under det senaste decenniet. Digitaliseringen har liksom på Zolas tid vidgat det kulturella fältet. Småförlagen har vädrat gryningsluft, webben konkurrerar med den traditionella pressen, bloggen har blivit ett folknöje. Möjligheten att göra egna, professionella tidskrifter har röjt väg för nya röster och nya kulturella genrer, och liksom i slutet av 1800-talet har denna expansion lett till en ökad konkurrens om vem som äger problemformuleringsprivilegiet. Precis som litteraturkritiker kräver modeskribenter och serietecknare att få ta del av det intellektuella samtalet och bestämma vad som är bra respektive dålig kultur.
Så vem uppbär egentligen den intellektuelles roll i dag? Är det fortfarande aktörerna i de traditionella, dominerande medierna, eller är det bloggarna och företrädare för de nya medierna? Var formuleras de väsentliga frågorna - här på DN:s kultursida, eller i ett magasin som Odd at Large? Svaret är naturligtvis att det offentliga samtalet inte längre förs på ett och samma ställe, och i ett och samma medium. Men det hindrar inte aktörerna på marknaden att ta till alla tänkbara vapen i kampen om utrymme, status och dominans. Och det är här ordet medelklass visar sig så användbart och behändigt.
När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.
I boken "Kritik av den negativa uppbyggligheten", där idén om ett evigt normbrytande avantgarde kritiseras, beskriver Frederik Stjernefelt den bildade medelklassen som en flexibel konstruktion som kan användas lite hur som: "Borgerligheten är ett stående teaterspöke som frammanas med enkla trick blott för att i nästa stund kunna drivas ut - och det trots att ingen klass har varit så snabb att ta till sig de negativistiska kriterierna som just den borgerliga. & När negativisten tror sig göra upp med borgerligheten, så är det förstås en av honom själv framsuggererad version som får klä skott &".
Klassrelaterad etablissemangskritik, särskilt när den formuleras i stora dagstidningar, kommer ju från någon som uppenbarligen har tillträde till etablissemangets kanaler. Han eller hon talar från en plats som är privilegierad. Ändå är det en plats och en position som skribenten gärna bortser ifrån, så att kritiken av till exempel en kulturkofta ska framstå som giltig. Stjernefelt talar om offerpositionen som en specifik teknik inom västerländsk kulturdebatt. Det går alltid att hitta en ekonomisk, intellektuell eller social brist som ger en rätten att skylla sin motståndare för att höra till etablissemanget. Bor man i närförort så bor etablissemanget på Söder. Bor man å andra sidan själv på Söder så befinner sig etablissemanget på Mosebacke. Det finns inte någon samhällelig upphöjdhet som fråntar debattören rätten att tala som ett offer.
Inbyggt i kritiken ligger också att medelklassindividen har offrat sin personlighet. Från att ha varit ett original med egna åsikter har hon anslutit sig till kollektivets ljumma värderingar. Hon har kort sagt blivit en kopia. Och vad svider värre för en kulturskribent än att anklagas för att sakna originalitet? Originalitet är ju mediepersonlighetens dyrbaraste tillgång. Den tyske filosofen Walter Benjamin skrev i en berömd konstessä att föremål som massreproduceras riskerar att förlora sin äkthet, sin aura. Den som utnämner sig själv till offer och underdog gör anspråk på att ha just det som Walter Benjamin skrev om varan (och som medelklassmänniskan påstås sakna): autenticitet.
Här är kroppen ett viktigt inslag i debattörens vapenarsenal eftersom kroppen förväntas stå i förbindelse med verkligheten. Att ha en "riktig" kropp med "riktiga" begär blir ett bevis på autenticitet, medan medelklassmänniskans kropp och begär har disciplinerats så hårt att hon tappat kontakt med verkligheten.
I Aftonbladet ger sig Fredrik Virtanen in i vårens väskdebatt (14/4). Ofelbart illustrerar han en konsumtionskritisk medelklass med bristande kroppslighet: "Det är så förbannat omöjligt att stå ut med borgarvänstern. Inpiskade DN-koftor som bor i kulturreservat på Mosebacke får mig att vilja producera hårdporr & Det går inte att lita på fina människor i stickad kofta och trähalsband. De vill folket väl, men de kliver aldrig ner till folket och tittar hur folket har det." Han visar sin "annanhet" genom att göra sig kroppslig: hårdporr. Antagandet är att det står i ett motsatsförhållande till "koftorna", som dessutom ges feminin prägel genom "trähalsband".
Läsaren har bara att följa med i en genom århundraden uppbyggd bild av sippa medelklasskärringar oförmögna till lite nöjesshopping. En gång i tiden konstruerades dessa vita, kvinnliga medelklasskroppar som ett slags garanti för nationens stabilitet; ett skydd mot vildar i kolonierna och revolutionärer i arbetarklassen. I dag fyller samma kroppsidé två funktioner: dels att vara ett normerande kvinnoideal, dels att vara en tacksam polemisk figur. Är du konsumtionskritisk? Å fan. Sitta där i ett kulturhus och veta bäst och vara oknullad.
När Expressens Linda Skugge markerar sin irritation över Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen", gör hon det genom sin egen påstådda särskilt kroppsliga erfarenhet av yrkeslivet. Linderborg har i en intervju talat om sin skräck för att halka tillbaka ner till arbetarklassen. Men Åsa Linderborgs erfarenhet av ekonomisk och social utsatthet biter inte på Skugge, som snabbt intar den retoriska offerpositionen trots att hon beskriver sig själv som infödd i en "burgen medelklass": "Sen så undrar jag om Åsa nånsin ens suttit i kassan och skitat ner händerna? Probably not. Har Åsa städat hotellrum och städat bort sperma, blod, kiss och kräks? (det har jag)." Sperma, blod, kiss och kräks. Det är kropp, det. Ett jobb, av allt att döma ganska långt bak i yrkeslivet, blir här ett centralt bevis för Skugges
autenticitet.
Men är det verkligen sant att dagens kultur- och medieklass vänder ryggen till lyxkonsumtion och fortsätter att omhulda puritanska ideal? Rodeos chefredaktör Johan Wirfält tycks tro det. Så här skriver han i Dagens Nyheter (21/04): "För den bildade medelklassen är en noppig kofta alltid mer värd än en Kellyväska." Genom sitt antagande fortsätter Wirfält att bygga på idén om den bildade medelklassens särskilda integritet och moraliska resning, även om det han vill säga är att denna integritet leder till moralism. Fram manas bilden av en provocerande askes. Men frågan är om askes över huvud taget är betecknande för dagens intellektuella medelklass. För på samma sätt som det finns en ny överklass som inte är lojal med den gamla överklassens sug efter diskretion och betoning av måttfullhet, så finns en ny kulturell medelklass som hellre äger en Kellyväska än en så kallad kulturkofta.
Men i argumentationen kring medelklassen spelar sådana möjliga förändringar ingen roll. "Medelklass" som skällsord lever sitt eget liv. Det hämtar näring ur ett gammalt idéarv och en nätt hög av retoriska älsklingar: Viktorianismens frigida borgarkvinna, 70-talsvänsterns asketiska böjelser.
Det är möjligt att användandet av "medelklass" som ett allmänt misstänkliggörande kan få samma effekt som "vita västerländska män" har haft för insikten om att makten är snedfördelad. Kanske kan det leda till ett underkännande av den smakfulla smaken, av den disciplinerade sexualiteten och av den nationsbärande vita innerstadsfamiljens rätt att vara utgångspunkten för allt. Men så som "medelklass" har använts under det senaste debattåret är ordet på väg att bli en slö gest. En retorisk figur frikopplad från politisk analys som nöjer sig med att bygga vidare på gamla idéer om medelklassens beteenden och effekter på samhället. Frågan är bara hur mycket som ändras när argumenten enbart skickas från medelklassindivid till medelklassindivid utan att det följer med någon politisk idé. Och är det verkligen enbart i egenskap av kulturell smakdomare som medelklassen tar makt från andra grupper?
Är det revolution på gång, eller bara lite irritation inom etablissemanget?