Birgitta Almgrens formulering ”För att få publicera och uppföra sina dramer i DDR tvingades han till anpassning”, som lyfts fram som rubrik, är missvisande. PW var inte en person som tvingades till anpassning. Han gjorde inga eftergifter. Vilket parti han än hade tillhört hade han ha varit en obekväm person. För DDR:s partiledning blev han obekväm. PW trodde på en humanistisk socialism.
Det förvånar mig alltid att såväl Stasidokument som de dokument som finns i Bundesarchiv okritiskt betraktas som om de representerade hela sanningen. Jag har läst både sådana protokoll som handlar om Peter och mig och sådana som handlar om andra i dessa arkiv, protokoll som tydligt vittnar om att den som återgivit samtalen både friserat och manipulerat sanningen. Även protokollen om PW skulle passas in i systemet.
PW var bosatt i Sverige men han hade sitt verksamhetsfält framför allt i de båda tyska staterna, två stater med vitt skilda system. För honom var turbulensen såväl i det socialistiska Öst- som det kapitalistiska Västtyskland produktiva inspirationskällor. Till det neutrala och lugnare Sverige drog han sig tillbaka för att kunna arbeta, vilket han ofta anklagades för av de oppositionella i DDR. Just därför ansåg PW att det var hans plikt att kritiskt granska DDR, vilket inte uteslöt hans tro på en humanistisk socialism. Han önskade att den skulle förverkligas i DDR.
Därför ville han att hans pjäser skulle spelas i DDR, men aldrig till priset av anpasslighet. Weissforskaren Manfred Haiduk fick se sitt verk ”Der Dramatiker Peter Weiss” i två band beslagtagna och förstörda. Vännen Haiduks trista erfarenhet bidrog naturligtvis till att PW inte vek en tum i sin syn på författarens rätt att kritisera.
Birgitta Almgren citerar PW:s 1981–1982 utkomna dagböcker och anser dem vaga på flera punkter. Dessa publicerade Notisböcker är PW:s egna utdrag ur och omarbetningar av inalles 60 anteckningsböcker han dagligen skrev i. Själv betraktade han de utgivna böckerna mera som romaner än som dagboksanteckningar. Vagheten beträffande sammankomsterna med Hager, Abusch, Kurella, Girnus och Gysi är en iscensatt tankeställare. En tankeställare som vidareutvecklades i beskrivningen av Stalins Moskvaprocesser i ”Motståndets estetik”. Senare i år kommer en fullständig utgåva av samtliga dagböcker ut på CD-ROM i Tyskland med källkritiska kommentarer av professor Jürgen Schutte vid Freie Universität i Berlin. Först då kan man i sin helhet ta del av PW:s synpunkter och avgöra huruvida han var vag i sin bedömning av den politiska situationen i DDR eller ej.
Birgitta Almgrens resonemang kring Wolf Biermann är vilseledande. Wolf Biermann är en nära vän till mig och var det också till PW. I Biermanns dåvarande hem i Östberlin samlades personer som Robert Havemann, Heiner Müller, Volker Braun och många andra och förde politiska diskussioner om hur man skulle kunna ändra det dåvarande systemet i DDR utan att uppge den socialistiska tanken och samtidigt förbereda en väg till en humanistisk socialism. Nu, efter murens fall 1989, vet vi att ett flertal av de personer som samlats hos Biermann var villiga att överta ledningen i det dåvarande DDR och skapa en humanistisk socialism. Att PW i en diskussion med partiets kulturbyråkrater skulle ha gått med på att Wolf Biermann var en ”svag författare med psykopatiska drag” är helt orimligt. Eftersom jag var närvarande då det krävdes att PW skulle hålla med om denna beskrivning av Biermann kan jag intyga att han vägrade. Jag kan också vittna om hur upprörd han blev. Varför tror man så blint på sanningshalten i protokollen från dessa förhör?
När det senare hettade till för Wolf Biermann och han fått arbetsförbud försökte PW förmå den dåvarande teaterchefen för Rostock Theater, Hanns Anselm Perten, att anställa Wolf Biermann som dramaturg så att denne skulle kunna lämna Berlin och få en möjlighet att försörja sig. Vilket visade sig helt omöjligt. Hanns Anselm Perten undanbad sig flera sådana förfrågningar.
Rostock Theaters gästspel i Sverige handlade inte om ”Rannsakningen”, som Birgitta Almgren skriver, utan om ”Sången om Skråpuken”, en pjäs som handlade om Portugals grymheter i de afrikanska kolonierna och om afrikanernas begynnande uppror. Det var en pjäs som passade utmärkt för Göteborgs stadsteaters dåvarande politiska inriktning och hade ingenting med PW:s och min dåvarande kontakt med Rostock Theater att göra.
Efter dessa upprivande konfrontationer isolerade sig PW och undvek all turbulens.
1970 hade den nyskrivna pjäsen ”Trotskij i exil” premiär. Den skulle inviga det nya teaterhuset i Düsseldorf. Pjäsen var dessutom tillägnad det då aktuella Leninåret i DDR. Naivt nog trodde PW att han med den pjäsen kunde bidra till diskussionen mellan de olika fraktionerna inom socialismen och kommunismen och om möjligt till försoning mellan fientliga sidor. Det hela utmynnade i en katastrof.
I väst blev uppsättningen totalt nedgjord och i öst blev PW stoppad på övergångsstället mellan öst och väst, Friedriechstrasse, såsom icke önskvärd. Chocken var stor.
Jag hade inresevisum och kontaktade vår nära vän filmregissören Konrad Wolf, presidenten för Akademie der Künste i Östberlin. PW kunde återvända till Västberlin, men i två år var han därefter persona non grata i DDR.
En delegation skickades upp till Sverige för att tala PW till rätta. Den bestod av Konrad Wolf med skådespelande hustru och två personer från politbyrån. Senare tillstötte från Väst den politiske kabaréartisten Wolfgang Neuss.
Under de dagar som dessa personer bodde hos oss talades det överhuvudtaget inte om partipolitik. Man åt och drack. Problemet med Trotskijpjäsen togs upp.
Diskussionen rörde sig då mest om den konstnärliga uppbyggnaden av pjäsen.
PW var själv otillfredsställd med vissa partier och tänkte skriva om delar av pjäsen.
Bland annat skildringen av DADA-konstnärerna som hade initierat revolutionen inom konsten. De skulle få ett större utrymme. Även Trotskijs andra hustru Natalja Sedowa skulle spela en större roll i pjäsen. Men skildringen av Trotskijs liv och Stalin ändrades inte.
Lagom till hemfärden, vid avskedet på stationen, erinrade sig Konrad Wolf att hans egentliga uppdrag hade varit ”att tala PW tillrätta och begära hans avbön”. PW säger då till Konrad Wolf att skriv vad du vill så att vi får detta ur världen. Det är inte alltid allting går efter protokollet.
Att PW om Trotskijpjäsen skulle ha sagt ”Helst skulle jag önska allt ogjort” är fria fantasier. Om Konrad Wolf eller någon av de politiska medresenärerna uttryckt sig så får det stå för dem.
Forskaren från Leipzig känner jag väl till, liksom att hon skulle göra sig karriär på att ”omvända Weiss till realsocialismen”. Det var ett smart sätt att få ett eftertraktat utresevisum. Man måste känna till tidsandan för att förstå vad som står mellan raderna.
Så till slut handlar det om ”Motståndets estetik”, romantrilogin som kom ut mellan 1975 och 1981 på Suhrkamp Verlag i Frankfurt. I Sverige kom ”Motståndets estetik” ut på VPK:s förlag Arbetarkultur. Trots att PW hade ett stort förlag i Stockholm ville han genom att ge ut trilogin på Arbetarkultur visa var han stod politiskt. Han ville visa partiledningen i DDR att VPK:s förlag i Sverige tryckte och gav ut en bok som även innehöll kritik av Sovjetunionen, framförallt Stalins Moskvaprocesser i slutet av 1930 talet. Det var nödvändigt att rensa ut det som förtigits. Utgivningen på detta förlag var även en känga mot det mycket konformistiska kommunistiska partiet BRD (Västtyskland) och mot de ledande i BRD: se, Sverige har ett annorlunda kommunistiskt förlag.
I DDR kom ”Motståndets estetik” ut först 1983. Peter avled 1982 men han hann läsa korrektur. I DDR-upplagan finns många ändringar, framförallt i tredje bandet. Västtyska Suhrkamp förlag i Frankfurt hade nämligen ändrat en hel del i sista bandet med hänvisning till skandinavismer i språket, vilket var helt taget ur luften. DDR-utgåvan innebar att PW fick möjlighet att ändra tillbaka, vilket innebär att DDR-utgåvan bättre stämmer med PW:s manuskript än Suhrkamps utgåva i väst.
Men här handlar det inte om politik utan om den konstnärliga rytmen i språket.
PW fick en inbjudan att läsa ur Motståndets estetik på Akademie der Künste i Östberlin. Han avböjde med motiveringen att han inte tänkte komma förrän upplagan av trilogin var så stor att alla som vill läsa den skulle ha tillgång till böckerna.
Den första upplagan på 5.000 exemplar hade helt och hållet köpts upp av DDR:s kulturdepartement.
Sista meningen i Birgitta Almgrens artikel lyder: ”För Peter Weiss betydde kontakterna med DDR konflikter på tre plan som han inte förmådde åtskilja: politiskt, konstnärligt och existentiellt.” Det politiska och det konstnärliga ville han i sitt författarskap överhuvudtaget inte åtskilja. Vad beträffar det existentiella kunde han existera utan de komplicerade kontakter med DDR som vi nu fått läsa om; men för honom var det en politisk utmaning.