När jag läser ”Det röda fältet” kan jag förstå att Mo Yan fick Nobelpriset. Jag möts av en unik författare som låter mig vada bland blod, uppsvällda lik och mögelstank i ett Kina som jag känner igen från mina år i landet, trots att berättelsen utspelas i början av 1900-talet.
”Det röda fältet” handlar om en kvinna som gifts bort till en spetälsk spritfabriksägare. Under brudhämtningen förälskar hon sig i en av de män som bär henne. Mannen dödar spritfabriksägaren och de får till slut varandra. Men kärleken blir komplicerad och snart kommer japanerna och förintar hela byn.
I boken ljuder ett myller av röster som bär på den djupaste sorg och den mest brännande skam, på girighet, smärt och lust. De talar om mänsklighetens grymheter som i en brutal dröm. Det här är berättelsen om det gyttjiga, fattiga och febriga Kina på gränsen till kollaps.
”Det röda fältet” är en mycket viktig bok. Men den tydliggör också ett dilemma. Mo Yan är medlem i ett parti som styr världens mest folkrika land. Det är en enpartistat som under min tid där fått mig att omedvetet utveckla en magkänsla för vad som är politiskt känsligt och inte.
Partiet har offrat friheten för samhällets tillväxt och majoritetens väl. Och det har varit så lyckosamt att även demokratiska länder allt oftare sneglar åt enpartistatens framgångsrika samhällsprojekt.
Men vad är det vi sneglar på? I takt med att Kina blir en alltmer integrerad del av världssamfundet, är det lätt att acceptera dess grundvalar och normalisera dess system.
Jag kan inte låta bli att konstatera att den samhällskritik jag ser i Mo Yans berättelse är enligt partilinjen. Den talar om japanernas övergrepp, om korruption och lokalpampars maktmissbruk. Vad hade hänt om Mo Yans hallucinationer utspelats på Himmelska fridens torg? Om det maktmissbruk som beskrevs gällt politikerna i Zhongnanhai?
Nu är det en hypotetisk fråga. Men i jämförelse med en annan kinesisk författare, Liao Yiwu, blir skillnaden tydligare. Liao Yiwu skrev dikten ”Massakern” efter händelserna på Himmelska fridens torg 1989. Han fängslades och lever numera i exil, efter år som hemlös gatumusiker i kinesiska städer. I ”The corpse walker” berättar Liao Yiwu om ett liknande bottenskikt i Kina som Mo Yan, men han väljer inte ämne med samma försiktighet. Här får människosmugglaren, falungongutövaren och rödgardisten berätta sin historia.
Jag kan inte låta bli att fundera över prisets politiska konsekvenser. Med sin officiella karriär, sitt partimedlemskap och vice-ordförandeposten i Författarförbundet är Mo Yan själv en del av makteliten. Det gör att det här är det första officiella Nobelpris som partiet inte måste censurera, något som indirekt ger partiet en ökad legitimitet. Om Mo Yan hade varit i opposition hade den effekten uteblivit.
Själv kan jag inte glömma ett möte med en delegation från det kinesiska Författarförbundet i det svenska Författarförbundets lokaler. Vi hade bjudit in dem till samtal. Först rådde samförstånd och gemytlighet, officiella band och relationer skapades. Men det förbyttes snabbt när en obekväm politiskt känslig fråga ställdes. Plötsligt blev vi smärtsamt medvetna om att det här var en officiell delegation från ett land utan demokrati, och därmed utan föreningsfrihet. Delegationen dansade runt sanningen i sina svar.
I enpartistaten Kina finns det behov av personer som ifrågasätter och står på barrikaderna. Men det finns också behov av dem som förändrar inifrån. Som kan svara på obekväma frågor och samtidigt vara lojala med partiet, som kan pressa utvecklingen framåt, millimeter för millimeter, utan att bli marginaliserade eller bakbundna av fängelsestraff och övervakning.
Mo Yan har valt författandets krig, inte det politiska i att verka inom systemet och hålla låg profil i kontroversiella frågor. Även om jag förstår varför han valt bort dissidentens många gånger destruktiva väg, kan jag inte låta bli att undra: När blir man till slut en del av systemet? Är det över huvud taget möjligt att förändra inifrån?
Mo Yan gjorde många besvikna när han tidigare i år tillsammans med 99 andra författare hyllade Maos kulturpolitik, genom att skriva av en text som av många ses som startskottet för förtrycket av konsten och det fria ordet i Kina. Under Frankfurts bokmässa 2009 valde han att bojkotta ett framträdande av kinesiska dissidentförfattare. I en intervju sa Mo Yan senare: ”När man arbetar inom systemet måste man underkasta sig systemets regler. Det är omöjligt att tala om full frihet. När intellektuella i Kina låter kritiken av systemet bli något trendigt, vill jag inte hänga på och skräna, utan vara för mig själv och fundera.”
Kanske var det den försiktiga hållningen som gjorde effekten så mycket större när Mo Yan väl började skräna. Dagen efter att priset tillkännagivits och Mo Yan gratulerats av Kinas regering valde han att uttala sitt stöd för sin fängslade författarkollega Liu Xiaobo, som fick Nobels fredspris 2010.
Fram träder plötsligt en taktiker, som gjort sig till en oangriplig person för att sedan använda sin ställning och verkligen göra nytta.
Nu får Mo Yan mig att undra. Vad kan vi i Sverige göra för att verka för ökade fri- och rättigheter i Kina? Hur ställer vi de obekväma frågorna så att de faktiskt gör skillnad? Tills vi har svaren väntar jag med spänning på Mo Yans Nobeltal i december. Och jag vet att politbyrån väntar lika spänt.