I veckan gilla-klickade jag på i tur och ordning två offentliga sidor på Facebook. Först ”Pippa Middleton arse appreciation society”. Sedan, för att väga upp och nå eftertänksam status quo, gillade jag ”Pippa Middleton ass appreciation? U aint seen a ghetto booty before?”.
Jag känner mig mest lojal med den andra Facebook-sidan, efter att noggrant ha studerat bikini-bilderna på Pippa i Expressen (110509). Jättesnygg tjej, men rumpan är lite platt. Inte i närheten av till exempel Jennifer Lopez stunsighet.
Dessa massiva ovationer för en ordinär 20-nånting rumpa i utkanten av den brittiska kungafamiljen säger väldigt lite om Her Royal Hotness Pippa Middleton och mycket mer om den suggestiva teaterföreställning som är en monarki.
När brudgummen William Windsor anlände till Westminster Abbey med sin lillebror Harry den 29 april, utbrast den svenske tv-kommentatorns sidekick något om de två ”väldigt stiliga” prinsarna. Det var inte vad jag såg. Jag såg en kille med rosiga barnkinder och väldigt mycket tänder. Jag såg att hans bror, som inte såg ut att vara en dag äldre än tolv, hade fått sitt märkligt rufsvaxade hår ohjälpligt tillplattat av uniformsmössan.
Har man tappat sin sista lilla skärva av lust till skådespelet monarki, ja det är då man sitter där och inte ser en ”väldigt stilig prins”, utan en kille som ser trevlig ut. Man ser inte en stjärt av Guds nåde, utan en rumpa bland rumpor.
Ända sedan Diana Spencer gifte sig med Charles Windsor 1981 har den speciella kungliga skönhetslogiken förbryllat mig. Jag tyckte naturligtvis att bröllopet var storartat, men jag förstod inte påståendet att Diana var fantastiskt vacker. Söt och gullig. Inte vacker. Varje gång jag slog upp ett glansigt magasin, som under ett par decennier i stort sett alltid innehöll bilder på Diana, undrade jag vad det var jag inte greppade, när det tuggades om och om igen: den stora skönheten.
Om man håller tidningen upp och ner, vinklar den lite mot solen, framträder då denna mångbesjungna skönhet? Som att försöka få fram Jesu anletsdrag ur Veronicas svetteduk. Jag, som verkligen inte är snål när jag tittar på andra kvinnor, jag som verkligen inte har några höga tankar om mig själv. Var jag blind?
Det var jag nog inte. Att utnämna vanliga, trevliga ansikten och kroppar till olympiska skönheter är avgörande för det moderna statsskicket. För med den nedärvda, mystifierade kungamakten, måste det följa en väldigt stark motivering. En gång i tiden sköttes motiveringen med hjälp av Gud och kyrka, som i kung eller drottning ”av Guds nåde”. Den legitimeringen fungerar inte längre i europeiska monarkier. Vi behöver en annan form av tillbedjan och underkastelse.
Under bildmediernas och kroppsdyrkandets sekel blev skönhet det kanske näst starkaste argumentet för monarki, efter tradition. Skönhet är något vi accepterar att se upp till.
Jag tänker att det fungerar ungefär som på teatern, när en skådespelare ska föreställa till exempel hund. Inget smink, ingen kostym i världen kan göra en människa till hund. Men om skådespelaren, om hela sammanhanget av belysning och mask, teaterhus och pjäsberättelse, säger att ”detta är en hund”, är vi ganska villiga att se människan som en hund.
Skulle man framhärda i sitt ”men det är ju ingen hund”, blir det fruktansvärt tråkigt att se pjäsen. Lättare då att hänga med i fantasin, eftersom vi ändå inte kan stoppa föreställningen.
Men i det mediala och folkliga hyllandet av Pippa Middletons rumpa finns också något mer än undergiven skönhetsdyrkan. Till och med själva motsatsen till undergivenhet. En skratt-attack, riktad mot det höga.
På 90-talet kunde man inte läsa litteraturvetenskap utan att komma i kontakt med Michail Bachtin. Den ryske filosofen och litteraturteoretikern blev akademisk fixstjärna decennier efter sin död, bland annat genom sina teorier om det karnevaliska. Så omtjatad var han, att blotta ordet ”karneval” länge fick mig att rysa av irritation.
Men det kungliga bröllopet och ”The Pippa Middleton arse appreciation society” förstås faktiskt mycket bättre med Bachtin. I boken ”Rabelais och skrattets historia” utvecklar han en teori om hur karnevalen och dess ohejdade skratt, riktat mot kung och kyrka, var ett tillåtet sätt att ifrågasätta makten under medeltiden.
Genom att fokusera en kroppsdel som är på en gång sexuell och genant, görs det höga lågt och mänskligt. Både män och kvinnor tar för sig av den där nästan-kungliga kroppen, skojar om den, vill klämma på den, plocka ner på jorden bland oss ofullkomliga, dödliga. Bachtin:
Därför innefattar det folkliga festskrattet inte bara ett moment av seger över fruktan för det skrämmande livet efter detta, för det heliga, för döden, utan också för all makt, för de jordiska härskarna, för dem som besitter jordisk makt och rikedom, för allt det som förtrycker och begränsar.
Övers. Lars Fyhr, 2007
I den medeltida karnevalen såg Bachtin en reaktion mot det maktfullkomliga, anti-kroppsliga allvar som representerades av kyrka och monarki. Och eftersom kyrka och monarki förenas med sådan övertydlighet också i vår tid vid just högtidliga prinsbröllop, följer det karnevaliska skrattet och rump-fixeringen omedelbart efter, fast nu i digital form.
En liten, liten lättnad i en maktordning som annars tycks omöjlig att rubba.