Den 24 december kl. 04.50 stormade polisen in i mitt hem. De lät mig inte ringa mina advokatvänner, de kroppsvisiterade mig, sökte genom mitt hus och min bil. Sedan fortsatte de till de lokaler där människorättsorganisationen IHD (där jag är ordförande) håller till, de sökte genom min advokatbyrå och konfiskerade tolv datorer och alla cd- och dvdskivor de hittade liksom böcker och dokument som tillhörde människorättsorganisationen.
Därefter slog de oss i handbojor och ställde upp oss tillsammans med de samtidigt arresterade borgmästarna och politikerna från partiet BDP och lät pressen fotografera oss i vår förnedring. Sedan transporterade de oss till Turkiska republikens åklagarmyndighet.
Allt arbete jag bedrivit för människorättsorganisationen IHD, liksom min medverkan vid olika internationella konferenser, framställdes nu som brott. Åklagaren beskyllde mig för att vara medlem i en ”olaglig organisation” som sysslade med brott som dessa:
– Att motarbeta barnmisshandel, anordna seminarier om kvinnors rättigheter och skaffa finansiering för dessa ändamå.
– Att jag genom att tala i Sveriges, Belgiens och Englands parlament och i FN i Genève har smutskastat den turkiska staten,
– Att jag har medverkat vid en konferens om grundlagsfrågor i partiet DTP:s regi.
Åklagaren ville veta varför jag varit med i hundratals nationella och internationella tv-program och särskilt varför jag medverkat i Roj TV (som sänder på kurdiska – övers. anm.).
Jag erkände mig skyldig och svarade åklagaren att jag också i framtiden kommer att göra mig skyldig till samma förbrytelser.
Den första fråga jag fick var varför jag utan att ta betalt agerat försvarare i de rättsfall som människorättsorganisationen IHD tagit upp. Jag svarade att IHD tar sig an de fall som gäller de allra mest utsatta – till exempel tortyroffer och människor som skadats av landminor. Jag förmodar att alla människorättsorganisationer över hela världen arbetar på samma vis; men när vi gör det i Diyarbakir anklagas vi för samröre med PKK.
Vi frågar inte vem som kränkts utan bortser från deras politiska åsikter, deras kön och etniska tillhörighet. Enligt domarens sätt att se var det brottsligt att bedriva den sortens arbete och därför fängslades jag.
År 2000 blev jag sekreterare i människorättsorganisationen IHD. De senaste två åren har jag varit viceordförande för landsorganisationen och ordförande för IHD:s lokalavdelning i Diyarbakir. Vi sammanställer utredningar och rapporter för dem som inte själva har möjligheter att driva sin sak. Vi hjälper kvinnor, barn, tortyroffer och andra utsatta att skriva ut formulär från officiella hemsidor, fyller i dem tillsammans, kontaktar och förhandlar med olika institutioner och myndigheter.
Det är inte för att vi hjälpt till med att fylla i blanketter som jag nu sitter fängslad. Utan för att de vi hjälpt är kurder.
Sedan grundandet av IHD:s sektion i Diyarbakir 1988 har vi deltagit i olika debatter och konferenser världen över. Vi har i alla sammanhang tagit ställning för demokratin. Vi har framhållit att vi i vår del av landet under åren 1999–2005, upplevt en lugn period – men att vi efter 2006 märkt av tilltagande inskränkningar av yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna.
Polisen och militären har använt allt hårdare metoder mot civila och intoleransen mot kurder har ökat. Vi har hävdat att det är fel att behandla stenkastande barn med en sådan hårdhet som man gör, liksom att man ska inte kunna dömas till 10 till 25 år i fängelse för att man gjort V-tecken under ett politiskt möte.
Vi har stöttat den sittande regeringens demokratireformer. Men vid den presskonferens som ägde rum 14 januari 2010 framgick att regeringens reformer inte är tillräckliga för att skapa fred. Man har inte heller lyckats få slut på den diskriminering och den tortyr som fläckar Turkiets rykte utomlands. Här är det någonting som inte stämmer: medan regeringen talar om ”mänskliga rättigheter” arresteras de som kämpar för dessa rättigheter.
IHD har också alltid backat upp Turkiets medlemsansökan hos EU. Men i EU:s rapport om Turkiet från den 13 oktober 2009 påtalar man just bristen på demokrati, på sociala och politiska rättigheter, man tar upp ”den kurdiska frågan”, diskrimineringen och godtycket i rättsprocesser. Allt detta ligger i vägen för ett turkiskt medlemskap i EU. Vi har i våra rapporter slagit fast att om Turkiet kunde undanröja dessa brister skulle man ta stora steg mot demokrati och därmed också mot en varaktig fred i regionen. Något som ännu inte skett, eller skett alltför långsamt.
Vi har också stött regeringens avslöjande av den hemliga organisationen Ergenekon (se DN den 13/4 -09) som i åratal organiserat sig inom staten. Men fortfarande går mördare, skyldiga till tusentals människors död, fria. 17 500 personer har mördats eller försvunnit spårlöst.
Efter våra efterforskningar i vår del av landet har vi lyckats lokalisera ett stort antal hemliga massgravar – mord som ännu inte fått någon utredning. Det var den sortens efterforskningar, och vårt stöd till offrens anhöriga, som satte oss i blickfånget.
Sedan 1996 har tjugotvå av IHD:s medlemmar mördats och hundratals medlemmar torterats och fängslats. Ordföranden har utsatts för ett attentat mitt i våra egna lokaler. Efter de allmänna valen i mars förra året har trycket ökat. Kurdiska politiker har utsatts för förföljelser och arresterats. Bland dem folkvalda borgmästare och kommunalpolitiker– sammanlagt 900 personer har gripits.
Taket på min fängelsehåla liknar ett kistlock. Vi sitter fyra i en cell: väggar och golv är av betong och rummet fuktigt och mögligt. Men även om jag tillbringar resten av mitt livet i fängelse kommer jag att fortsätta göra mig skyldig till samma brott, det vill säga: försvara de mänskliga rättigheterna. Jag kommer, om det blir möjligt, att fortsätta söka efter de försvunna, försöka öppna fler massgravar och avslöja förbrytarna.
Vi är cirka 900 fångar. Men vi har inte förlorat hoppet. För vi har inget annat val än att leva tillsammans. Vi sitter alla i samma båt. Vi ska antingen ro tillsammans mot land – eller sjunka.
Med hopp om att vi år 2010 ska vända blad och gå mot ljusare tider sänder jag mina bästa hälsningar.