Bisarra slutsatser i islamofobidebatten.
Eva Ekselius artikel på denna sida den 27 mars är ett skolexempel på hur multikulturalistisk slentrian avskärmar från verkligheten. På vägen mot hennes oriktiga slutsats - att dagens våld mot muslimer i grunden är samma fenomen som antisemitismen och nazisternas våld mot judarna - baxnar läsaren gång på gång inför bisarra påståenden och moraliteter: Europas övergång från feodalism till modernitet skulle ha "krävt" de bägge världskrigen; "priset" betalades av dem som utrotades av Hitler; våra myndigheter bör inskrida för att bekämpa assimilering; judarnas historia visar att farhågorna beträffande islam i Europa är illusoriska.
Vi har "sett förr" - då judarna angreps - "vart det kan leda", säger Ekselius om angreppen mot muslimer. Men det är tvärtom skillnaderna mellan dagens och trettiotalets angrepp som är intressanta. Likheterna är triviala. De historiska, sociala och ideologiska omständigheterna kunde knappt vara mer olika. Judarna hade levat i Tyskland i över tusen år då de överfölls, inte av busar utan av de tyska myndigheterna. Det fanns inga judiska våldsrörelser, terrordåd eller kopplingar till internationella ledsamheter som kunde elda upp dåtidens rasister. Det fanns framför allt inga spänningar av typen tradition-modernitet mellan judiskt trosliv och tyskt. Judarna var sannerligen inte någon "projektionsyta för allt det som vår kultur vill förneka hos sig själv", de var en integrerad del av denna kultur. När judarna måste fly tog ingen emot dem - medan de flesta muslimer i dagens Europa är där som följd av en liberal immigrationspolitik.
Överfallet på judarna väckte behärskade reaktioner hos omvärlden och påverkade inte internationell politik förrän efter kristallnatten 1938. Dagens attacker mot muslimer och judar väcker nästan unisona och sunda reaktioner hos press, etablissemang, opinioner och domstolar.
Det är ett vanligt grepp, hos dem som vill nobilisera den islamiska integrismen, att framställa den som en belägrad traditions reaktion mot ett ogement och "postkolonialt" modernitetstryck. Vi vet sedan länge att det är tvärtom. Jihadismen är en ny, ultramodern ideologi. De i London, Gaza och Kairo som mördar i Guds namn är inte barn av någon tradition. De är personer som värvats från ateism och sekularitet. Har Ekselius frågat sig varför muslimer inlemmas och lyckas i USA, och varför detta inte sker i Sverige? Svaret har inget med modernitetstryck att göra.
Att skydda muslimer och andra mot våld är en självklar sak. Det följer automatiskt av våra väreringar och våra lagar - och har inget att göra med den olycksaliga modeideologi Ekselius bekänner sig till. Den judiska historien är neutral i förhållande till dagens dilemma. Det finns inga rimliga skäl att röra ihop den med spörsmålen ovan. Som en klok kvinna påpekat: De intellektuellas ansvar i uppjagade situationer är att understryka skillnader, inte att postulera likheter.