När ett språk dör
dör de döda för andra gången.
Det vassa ordet som vände jorden
i fuktigt glimmande fåror,
det kantstötta ordet med rykande kaffe,
det blanka, lite flagade ordet
som ett ögonblick reflekterade
fönstret och den bråkiga almen därute,
det hemligt doftande ordet
som handen sökte sig mot i mörkret
under skygga försäkringar:
dessa ord som gav de döda ett liv
bortom livet
och de levande del i ett större minne
har just skrapats bort ur historien.
Så många skuggor som skingras!
Utan ett namn att bo i
tvingas de i slutlig exil.
Skylten på den övervuxna stationen
heter något på 54 bokstäver
som ingen får in i munnen mer.
Det kan man stå ut med.
Om inte bara alla dessa
som dött för andra gången
tagit mullens strävhet med sig bort,
grönskan ur lövverket, svalkan ur bäcken.
Foten kan plötsligt gå tvärs genom marken.
Och ingen vet vad vinden vill oss
eller varför vi kom hit en gång.
Visst hör vi fåglarna i trädet
men var har sången blivit av?