Då och då griper oss det monstruösa hyckleriet i blixtrande klarsyn: statsmän talar om ansvaret för en koldioxidfri ekonomi samtidigt som de obevekligt flyttar fram sina positioner för att komma åt de sista gas- och oljefälten. Hur kommer denna förljugenhet att te sig inför framtidens domstol? Det kommer att bero på allvaret i klimatförändringens effekter. Men även om också bara de mer beskedliga scenarierna förverkligas kommer framtidens människor att fråga sig: Hur kunde det få hända? De hade ju allt klart för sig, varför gjorde man inte mer?
Ja, varför? Frågan ställs varje gång det har begåtts stora övergrepp, folkmord, tortyr eller bara mindre lokala nedrigheter rakt framför våra ögon. Om man skulle försöka sammanfatta en stor kunskap från många områden blir svaret: därför att för få gör motstånd. Socialpsykologiska erfarenheter – från Stanley Milgram till Abu Ghraib – visar hur lätt det är att genom ett kollektivt självbedrägeri förledas att tro att också ett uppenbart oetiskt och skadligt agerande är rimligt, rentav försvarbart. ”Vi visste inte”, är en lögn. ”Jag gjorde bara som andra”, är, tyvärr, en sanning.
Det handlar inte om kunskap utan om vad vi gör med den kunskap vi har. Men allra främst handlar det om vilken kunskap som räknas.
”Klimat” och ”miljö” är gamla begrepp, med rötter i antiken. Men sin nuvarande betydelse har de fått helt nyligen. Miljö (environment, Umwelt, ambiente osv) var förut ett ord som avsåg den närmaste omgivning som hade inflytande på kultur och människor, också enskilda individer. Herbert Spencer skrev i ”Principles of Psychology” 1855 om hur ”de egenskaper hos tingen som vi erfar som smaker, dofter, färger, ljud är effekter skapade av krafter i miljön (environment)”.
”Miljön”, i bemärkelsen den natur som människor förorenar eller förstör blev ett begrepp först efter andra världskriget. Efter att ha segrat i kriget upprättade man en ny stor strid för de överlevande: att rädda jorden från undergång. Det krävde en ny bild av världen, som bestående av en serie stora problem: jordförstöring, befolkningsexplosion, föroreningar, överfiske, överbetning, överkonsumtion. En global problemkatalog. Den fördes fram av ekologer och geografer och gjorde just deras kunskap till den definierande för vad ”miljö” var.
I denna nya världsbild var Europa litet. Det var världen, ja Jorden, som stod i centrum. En av de tongivande, den amerikanske ekologen William Vogt med bästsäljaren ”The road to survival” (1948) hade tillbringat flera år i Latinamerika. Själva titeln kan uppfattas som en ironi, om inte en blasfemi. De som just upplevt kriget och koncentrationslägren i Europa hade en annan erfarenhet av ordet ”överlevnad”, kanske kunde de också tänka att Jorden blev för stor på Människans bekostnad. I alla händelser skedde här en uppspaltning av ansvaret och formerna för det moraliska tänkandet.
Också klimat var förut en lokal företeelse, klimatet bestämde vädret men också enligt en vanlig föreställning ”karaktären” hos en befolkning. Enligt Hippokrates blev människor i tempererade klimat – som i Grekland – välformade, vackra och visa, medan de som levde i ”Libyens” enkla hetta blev enkla människor och de som levde i ”Scythia” i norr blev råa, slöa och trögtänkta. Senare ansågs klimatet påverka förutsättningen för ekonomin: varma klimat gör människor lata, kyla stimulerar arbetslusten.
Klimat handlade om skillnader. Först under 1900-talets andra hälft har tanken blivit levande att hela världen har ett ”klimat” och att detta kan sammanfattas i en global genomsnittstemperatur, som stiger när vissa grupper och samhällen utnyttjar fossila bränslen. Klimat har blivit en siffra, men under ordets skenbart enkla yta finns ett universum av moraliska, ekonomiska och rasistiska föreställningar.
Miljö och klimat är förändringsbegrepp – de har definierats som ord för den hotfulla omvandlingen av världen, och det huvudsakliga intresset har riktats mot att fastställa förändringens riktning och hastighet. Hur sura är haven? Hur snabbt utrotas världens arter? Dessa frågor övergår lätt i prognoser. Hur snabbt kommer den globala temperaturen att stiga? Hur sura är haven år 2050?
Nära till hands ligger det i nästa steg att börja fråga efter konsekvenser och gränser. ”Vad tål naturen?”, frågade man 1970, som om naturen hade en egen vilja. ”Tillväxtens gränser”, hette det i en berömd MIT-rapport 1972. Nu frågas det efter ”planetens gränser”. Men oavsett hur frågan formuleras vilar den på värderingar: människor bestämmer, med någon metod, att de anser två graders uppvärmning vara okej, men inte tre grader. När någon bestämmer handlar det alltid om makt, låt vara makt informerad av vetenskap.
Den naturvetenskapliga kunskapen har varit framgångsrik: vi vet vida mer om miljöns och klimatets förändringsprocesser i dag än för bara några årtionden sedan. Men den har inte på långa vägar varit tillräcklig för att göra det möjligt för en enda av oss att ta fullt ansvar för vår begynnande självförståelse som miljö- och klimatmänniskor. Vi kan ännu inte leva ett anständigt liv utan att ådra oss vår beskärda andel av kollektiv skuld, mer skuld ju rikare vi är eftersom vårt anspråk på utrymme på planeten i stort sett följer med rikedomen – en relation som många inser att vi måste bryta, men som ännu i huvudsak består.
Vilket i sin tur betyder ännu en nivå av hyckleri – det är inte ”vi människor” som i dag vältrar över skulden på våra barn, det är de rikaste som vältrar över mest och de fattiga minst och allt vi vet om i morgon är att bördan då skall bäras tyngst av dem som då är de fattigaste. Klimatkrisens planet är ett planetärt klassamhälle. Och för att göra saken ännu litet värre: ju mer dessa orättvisor hävs, så att de fattigaste får mer välstånd, desto mer fördjupas klimatets och miljöns problem. Det är i själva verket vad som sker just nu, när Kinas och Indiens miljarder håller på att tredubbla den högkonsumerande medelklassens antal.
Planetära gränser är politiska gränser. Hur skall de bestämmas? Av vem? Vilkas önskemål skall få rymmas inom dem? Håller man sig lättare inom dem med högre skatter eller med lägre? Är privatiseringar bra för klimatet? Är kollektiva förvaltningsformer bättre? Kan man formulera generationsmål så att olika generationers möjlighetsutrymme består? Finns det andra välståndsmått än ekonomiska som skulle kunna hjälpa samhällen att prioritera bättre? Hur ser ett frihetsbegrepp ut som tar hänsyn till klimateffekter i tid och rum?
Det är när man frågar hur den kunskap och den fantasi ser ut som behövs för att driva ett sådant framtidsprojekt som man inser hur begränsande själva begreppen ”miljö” och ”klimat” blivit. Den expertis, formad kring modeller och prognoser, som under mer än ett halvsekel byggts upp kring dessa begrepp har en påfallande svag förankring i just sådan kunskap som handlar om hur nya politiska frågor kan ställas. Ord som ”klimat” och ”miljö” säger också mycket litet om hur människor och samhällen fungerar när de skapar kollektiva värden och, framför allt, hur de kan undvika att rasera befintliga värden.
En stor del av samhällets politiska och sociala fantasi har på detta sätt förhindrats. Det var ett förbiseende i miljöns och klimatets formativa moment efter andra världskriget. Då skedde en uppdelning så att en form av intellektuell och moralisk expertis inriktade sig främst på Jorden och utvecklade metoder och moral för att förstå och rädda den. De stora överlevnadsfrågorna reducerades till naturvetenskap och teknik medan de blev mer marginella för andra grupper av intellektuella.
Många av miljöfrågornas främsta experter har visserligen varit märkliga författare, ibland förkunnare. Rachel Carson är det givna exemplet, hos oss kanske främst Georg Borgström på den internationella scenen. Eller Elin Wägner, Sten Selander, Harry Martinson, Sara Lidman i en helt annan, mer lyssnande, poetisk, politisk och framför allt mindre sifferdiger tradition. Diktarna teg inte i den viktiga formuleringsfasen, de upprördes minst lika djupt som andra.
Men när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.
Det råder inget tvivel om att klimatet och miljön är områden där samhällena misslyckats. Ett sätt att angripa hyckleriet vore att investera kraftfullt i den kunskap som behövs för att jämte naturvetenskaperna ge förutsättningarna för att tänka helt nya tankar om de samhällen som behövs för att leva ansvarsfullt med klimatet och miljön. De är människans nya randvillkor och de kommer inte att försvinna.
Vad som sker i vår tid är att klimatets berättelse möter tillväxtens, det materiella framstegets, berikandets och det är för den senare som vi under flera århundraden utvecklat institutioner, tänkande och moral. Tänka om konsekvenserna av klimat och miljö har vi som mänsklighet börjat med alldeles nyss. Vi har nästan allt kvar att göra.