Författaren Paul Auster avvisade nyligen en inbjudan till Turkiet med hänvisning till landets bristande yttrandefrihet. Det utlöste en storm av rasande protester, bland annat från premiärminister Erdoğan själv.
Författaren Paul Auster är populär och omtyckt i Turkiet. Han är en av få utländska författare med trogna läsare i landet. Hans samtliga verk, över tjugofem böcker, finns översatta. Turkiska förlag är duktiga och snabba på översättningar, ibland till och med snabbare än förlagen i hemlandet.
Det är precis vad som hänt Paul Austers senaste självbiografiska bok ”Winter journal”, som på turkiska fått titeln ”Kış Günlüğü”. Den kom ut i Turkiet innan den hunnit ges ut i original i USA, troligen kommer den på engelska någon gång i augusti/september i år. Det turkiska förlaget Can publicerade den för någon månad sedan och vid det här laget har tusentals människor i landet läst den. De har fått bekanta sig med Austers barndom, ungdom, studentliv, liv i Paris, besöken hos prostituerade, hans kärlek, jakten efter en passande bostad och hans giftermål. Modigt klär han av sitt jag inför läsarna. Boken kommer därför med stor sannolikhet att censureras i många islamistiska länder, men har klarat sig ur censurens klor i Turkiet.
Buket Sahin från den engelskspråkiga turkiska tidningen Daily Hürriyet kontaktade Paul Auster och framförde läsarnas önskan att få se och höra honom själv berätta om sitt liv och författarskap. Kunde han tänka sig att besöka Turkiet? Men Paul Auster, som i många år varit aktiv i PEN-klubben och kämpat för yttrande- och tryckfrihet, vill inte besöka Turkiet där hundratals journalister och författare sitter i fängelse. ”Även om jag får särskilda inbjudningar att resa till länder som Turkiet och Kina vägrar jag att resa dit eftersom det inte finns demokratiska lagar där”, sade han till tidningen.
Uttalandet gjorde den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan rasande. Under ett partimöte hånade han författaren och sa: ”Du tror att vi har så stort behov av dig! Vad händer om du inte kommer, tror du? Kommer Turkiet att gå under?”
Han fortsatte i nonchalant ton och nämnde att Paul Auster år 2010 i samband med en bokmässa besökt Israel och kallat landet sekulärt och demokratiskt. Han kritiserade honom för okunnighet om att Israel inte är en sekulär stat och att man dödat tusentals oskyldiga människor i Gazaremsan. Erdoğan tillbakavisade den internationella kritiken om pressfriheten i Turkiet, kallade det en smutskastningskampanj och försvarade arresteringar av journalister. Enligt honom har de haft samröre med terrorister.
Häromdagen svarade Paul Auster premiärministern i The New York Times i lugn och sansad ton: ”Oavsett vad statsministern tycker om staten Israel är det ett faktum att yttrandefriheten finns där och att ingen författare eller journalist sitter fängslad i Israel. Men enligt de senaste rapporterna från Internationella PEN sitter nästan hundra författare fängslade i Turkiet. För att inte tala om den oberoende förläggaren Ragip Zarakolu, vars ärende följs noggrant av PEN-klubbar runt om i världen. Alla länder är bristfälliga och drabbas av otaliga problem, herr premiärminister, inklusive mitt USA, inklusive Turkiet, men det är min fasta övertygelse att det är varje människas heliga rättighet att fritt få tala och publicera utan censur eller hot om fängelse.”
Efter sitt uttalande om Turkiets odemokratiska hållning, men också om sin egen judiska bakgrund, har Paul Auster blivit påhoppad och hånad inte bara av premiärministern, utan också av en del journalister. Alla som känner till den blinda turkiska nationalismen vet att sådant är ganska vanligt i Turkiet. När det 1992 tillkännagavs av den turkiska regeringen att Nelson Mandela skulle tilldelas Atatürks fredspris, presenterades Mandela som en kämpe och en hjälte som hade tillbringat halva sitt liv i fängelse för demokrati och mot rasåtskillnadspolitik. Men när ANC meddelade att Mandela att på grund av bristen på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Turkiet avvisat priset, blev de som utdelat priset och en kör av journalister oerhört upprörda och kallade Mandela både för det ena och det andra.
Detsamma hände häromåret med Nobelpristagaren i litteratur V S Naipaul. I samband med att Istanbul blev Europas kulturhuvudstad 2010 anordnade European Writers Parliament en författarkongress med många deltagare från olika länder. Naipaul var hedersgäst, men efter hot och hån från olika håll i Turkiet valde han att inte åka dit. Hans brott var att han i sina tal påstods ha förolämpat islam.
Den turkiske Nobelpristagaren Orhan Pamuk tvingades fly sitt eget land för att han i en intervju nämnt mordet på armenier och kurder. Det tolkades som en förolämpning mot turkiskheten, han blev mordhotad och en måltavla för turkiska nationalister.
I Paul Austers bok kan man läsa om hur han i sin ungdom som vänsteraktivist misshandlades av den amerikanska polisen och fick sitta i häkte. Dock inte för att ha skrivit en bok eller läst en dikt – utan för att ha protesterat. Premiärminister Erdoğan, däremot, blev på nittiotalet av med sin post som borgmästare och fick sitta flera månader i fängelse för att ha läst en dikt.
Erdoğan, som ständigt talar om demokrati och mänskliga rättigheter och tillsammans med sin regering har minskat militarismens inflytande och gjort en del trevande steg mot demokrati, bör tänka sig för innan han förnedrar en författare som strävar efter yttrande- och tryckfrihet.