Det är synd om Haiti. Därom är alla överens. En våg av medlidande har sköljt över världen. Hjälporganisationer trängs i det karibiska luftrummet. Siffran på omkomna överstiger nu 150.000.
Men redan före jordbävningen den 12 januari betraktades Haiti som en havererad stat – ”a failed state”.
Haitis statsapparat, i den mån den existerade, var en kleptokrati, där tjuvar hade makten. En liten välbeställd grupp – eller snarare två, en svart bourgeoisie, en annan som består av mulatter – har i konkurrens med varandra pumpat ut allt de kunnat ur den bräckliga staten.
Har det alltid varit så? Är Haiti bara en eländeshistoria? Har det alltid varit synd om Haiti?
För två hundra år sedan begick Haiti det oförlåtliga: dess afrikanska slavbefolkning tog franska revolutionen på allvar. I Frankrike och dessförinnan USA hade man genomfört upplysningens tal om frihet – men enbart för planetens vita befolkning. I Haiti föddes, som Stefan Jonsson påpekat i dessa spalter, friheten för alla.
I augusti 1791 grep tolv tusen afrikanska slavar till vapen mot sina franska slavdrivare och ville genomföra franska revolutionens högstämda idéer även där.
Man kan lugnt påstå att Haiti aldrig förlåtits av den yttervärld som förfärad såg att även svarta människor krävde frihet och slogs för den. Napoleon ville återinföra slaveriet på Haiti. Storbritanniens premiärminister William Pitt den yngre ville överta Frankrikes rikaste koloni.
USA:s president John Adams skickade visserligen vapen till de haitiska revolutionärerna, men främst för att de ursinnigt försvarade sig både mot Frankrike och mot Storbritannien och därmed objektivt sett var USA:s allierade. Senare visade USA, inte minst den slavägande Södern, stor oro inför exemplet Haiti och gjorde allt för att isolera denna revolutionära varböld. Inte förrän på 1860-talet, under USA:s inbördeskrig, erkände Abraham Lincoln Haiti och lekte med tanken att skicka frigivna slavar dit.
Senare har USA ingripit många gånger för att skapa ordning och se till att Haiti betalade sina skulder. USA:s ockupation 1915–1934 ansågs nödvändig efter att Haitis president bokstavligen slitits i småbitar framför presidentpalatset.
När det talas om Haiti känner de flesta till det skräckregemente som från 1957 och närmare 30 år framåt utövades av ”Papa Doc” Duvalier och hans son och efterträdare ”Baby Doc”. Dock ansågs båda hålla ordning. Haiti producerade basebollar och billig elektronik och levererade blod till den amerikanska läkemedelsindustrin. Under kalla kriget fruktade man att det enda alternativet till skräcken var att Haiti skulle närma sig Kuba.
Vad som i dag tycks ha glömts är att det efter regimen Duvalier följde ett demokratiskt genombrott. En ung präst, befrielseteologen Jean-Bertrand Aristide, Haitis Martin Luther King, valdes 1991 på toppen av en formlig stormvåg – ”lavalas” på Haitis nationalspråk créole – av folklig entusiasm. Efter några få månader störtades han av Haitis militär. 1994 återkom han till Haiti med USA:s mycket konkreta stöd i form av 15 000 man ur marinkåren.
Inom ett år tvingades Aristide att avgå eftersom hans ämbetsperiod var slut och han enligt grundlagen inte kunde efterträda sig själv. Men år 2000 kunde han väljas på nytt och fick faktiskt sitta kvar nästan hela ämbetsperioden, innan han återigen avfördes från makten – denna gång inte av Haitis militär utan genom USA:s ingripande.
Inför Haitis tvåhundraårsjubileum som självständig stat år 2004 visade Jean-Bertrand Aristide fräckheten att begära kompensation från världssamfundet, närmare bestämt från Frankrike. Liknande krav har under de senaste åren framställts från många av tredje världens politiker, särskilt i Afrika, för slavhandeln.
Aristides krav var mer konkret. Han begärde att Frankrike skulle återbetala den ersättning Frankrike krävt och Haiti under mer än hundra år plikttroget betalat – för att slavägarna skulle kompenseras för beslagtagna plantager och frigiven arbetskraft. Aristide beräknade att summan med upplupen ränta motsvarade 21 miljarder amerikanska dollar.
Det har sagts om Aristide att han snabbt utvecklades till en minst lika brutal och korrumperad diktator som sin företrädare Papa Doc. Det är en klar överdrift. Mer rimligt är att konstatera att Aristide inte förmådde förvandla sin stormflod bland folket till en effektiv politisk organisation. Det var sannerligen ingen som hjälpte honom med den uppgiften.
Av Haitis kleptokratiska borgerlighet sågs Aristide som en uppkomling, som hetsade upp folkmassorna och måste stoppas. Av yttervärlden förutsattes han genomföra den politik Internationella valutafonden föreskrivit. Den bräckliga statsapparat han anförtrotts demonterades ytterligare. Många av hans anhängare mördades. Hans politiska motståndare anstiftade uppror och massakrer, tills yttervärlden, denna gång Frankrike och USA, ännu en gång beslöt ingripa.
Den 29 februari 2004 kidnappades Jean-Bertrand Aristide från presidentpalatset i Port-au-Prince av amerikanska marinsoldater. Amerikanske ambassadören hade lovat honom eskort till en presskonferens. I stället sattes Aristide och hans hustru (utstött av katolska kyrkan såg han sig inte längre tvingad att leva i celibat) på ett amerikanskt militärflygplan och skickades i landsflykt till Centralafrikanska republiken.
Numera lever Aristide som politisk flykting i Sydafrika. Som god språkman har han lärt sig zulu och disputerat på afrikanska språk. Kommer han att tillåtas återvända till sin sönderbrutna stat? Är världssamfundet redo att efter två hundra år förlåta Haiti för dess skrämmande vilja att styra sig självt?