Nedladdning leder till urladdning

Det värsta med kulturarbetare är att de verkar ha så himla kul på jobbet, att de njuter av det som andra känner att de måste. Sådana är det bäst att hålla ett öga på, hålla efter, hålla i schack. Musiker till exempel: Furstar har alltid velat tvinga dem sjunga deras lov. Partier har alltid velat övertala dem att sjunga om för partiet viktiga frågor. De stora bolagen har alltid försökt köpa upp dem för att tjäna pengar på dem.

Det var delvis de erfarenheterna som gjorde att den progressiva musikrörelsen växte fram i slutet av 1960-talet; att vi startade egna skivbolag, egna spelställen, egen skivdistribution och egna tidskrifter: Vi ville inte verka på någons nåder!

Och det gav resultat: de stora skivbolagens direktörer vred sina händer när de såg förtjänsterna gå deras näsor förbi. De kommersiella arrangörerna fick nöja sig med det musikaliska b-laget. Och det var till våra musikfester - som vi arrangerade och där vi spelade och jobbade gratis - som vänstern fick släpa sina bokbord om de ville få sina böcker och skivor sålda.

Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick finansiera dem som inte drog in pengar. Jag är stolt över att Hoola Bandoola band var ett av de band som gjorde det möjligt för de oberoende skivbolagen att ge ut viktiga skivor som annars inte kommit ut.

Men resultatet var inte bara ekonomiskt. Det gav också en stolthet! Det ingav respekt när Sveriges musiker 1985 spelade in 12 miljoner kronor till ANC i apartheids Syd­afrika. Det ingav respekt när svenska musiker och artister 2001 spelade ihop 13 miljoner till kampen mot den framväxande nazismen. Det ingav respekt när Björn Afzelius och jag under 1980-talet spelade in miljoner till progressiva rörelser i Palestina och Syd- och Mellanamerika eller spelade gratis för Amnesty International, Röda korset eller Röda halvmånen. Och allt detta var möjligt bland annat för att vi tjänade pengar på vår skivförsäljning.

Detta är ett av skälen till att jag är emot gratis nedladdning av musik på nätet. De som inte vill betala för det arbete som musikerna har lagt ned berövar inte bara musikerna deras inkomster, utan också deras stolthet! De degraderar musikerna till hjon.

Ett av argumenten för fildelning är att man inte kan stjäla något som finns i obegränsade mängder, vilket ju gäller musik utlagd på nätet. Men att skriva en bra sång tar tid, inte bara när man skriver sången utan också när man lär sig att bli sångskrivare. Ingen har obegränsat med tid. Fildelarna stjäl en i högsta grad begränsad resurs, nämligen tid! (man snor alltså inte bara något som finns utan framför allt pengar och tid för att skapa nytt!)

Ett annat argument från fildelarna är att man kan syssla med musik på fritiden. Här känner jag igen det gamla föraktet för kulturarbetare av alla sorter, att det vi gör varken är värt lön eller respekt. Att vi borde nöja oss med en sup, att annat arbete ska subventionera vårt skapande, att man vägrar respektera det kunnande vi besitter.

Ett tredje argument för fildelning är att musiker i stället kan tjäna pengar på sina konserter. Jag ska inte klaga. Jag kan fortfarande göra hundra konserter om året där publiken betalar mellan 200 och 300 kronor för att höra mig. Men jag ser att unga, oetablerade band spelar för mat och öl och en publik på 50 personer på olika mindre klubbar. Det uppväger knappast förlorade skivinkomster. Dessutom gäller möjligheten att turnera inte textförfattare eller kompositörer.

Jag kan förstå att oetablerade musiker kan se en fördel med att lägga ut sin musik på nätet. De kan nå en publik som de ännu inte har och de slipper lägga ut pengar som de ännu inte tjänar. Men jag tror att de låter sig luras av argumentet att okända artister på nätet kan möta en jättepublik och sedan åka runt och casha in. Det är sant att Paul Potts existerar! Men vi snackar om chanser på tusendels promillen!

Man hör också att musiker bör söka sig dit där pengarna finns: spons från privat näringsliv, ringsignaler, etcetera. Jag ser snarare detta som ett problem. Jag tror nämligen, tvärtemot vad fildelarna påstår, att detta kommer att medföra ett ökat beroende och större ofrihet för musiker, både ekonomiskt och konstnärligt. Vad är det för en låt som lämpar sig bäst som ringsignal?

Vad är det för musik som kommer att produceras om höjden av framgång är att få med sin låt i en reklamfilm för Volvo? Eller ska vi, som jag nyligen hörde någon säga, hoppas på att revolutionen blir genomförd och att vi får ett socialistiskt samhälle med statligt avlönade konstnärer? De exempel som jag har sett gör att jag ungefär tiotusen gånger hellre är beroende av en publik som gillar det jag gör och är beredd att betala det än jag är beroende av en samling politruker som ska avgöra om jag gör politiskt korrekta sånger eller inte.

Nå, hur gör vi då för att försvara musikers, textförfattares och kompositörers rätt till ersättning för sitt arbete?

Ja, jag tror definitivt inte att bästa sättet är att bura in dem som laddar ned. (Däremot kan det självklart inte vara tillåtet att utan upphovsmannens/-kvinnans­ medgivande göra verk gratis tillgängligt på nätet.) Jag är naturligtvis inte heller en vän av de stora mediekonglomeratens övervins­ter.­ Höjd bolagsbeskattning vore ett sätt att få in pengar som man sedan skulle kunna fördela bland musiker och sångskrivare. Men om man försvarar upphovsrätten försvarar man då inte också de stora läkemedelsfirmornas rätt till patent och är det inte samma sak som medverkan till mord på aidssjuka? I en mycket principiell diskussion skulle svaret på frågan möjligen kunna vara ja, men i praktiken har jag än så länge aldrig sett att skälig lön till musiker har inneburit någon annans död. Den framkomliga väg jag kan se är en solidarisk avgift från alla dator­innehavare som tas in av staten och fördelas bland rättighets­innehavarna av deras intresseorganisationer på ett sätt som liknar Stims och Samis nuvarande sätt att fördela pengar till kompositörer och musiker.

För att avsluta: jag tycker nätet är fantastiskt, jag tycker att det är fantastiskt att det kan sitta en musiker i Nairobi och göra en låt och sedan lägga ut den på nätet och att man kan lyssna på den i New York eller Stockholm två minuter senare! Men jag tycker också att han eller hon självklart ska ha betalt för sitt arbete!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut