I januari 2002, när jag för tredje gången besökte Afghanistan, hade den sovjetiska ockupationen upphört sedan länge. Ett blodigt inbördeskrig med huvudstaden Kabul som viktigaste skådeplats hade förlängt det afghanska folkets lidanden. Så äntligen hade någon sorts ordning infunnit sig, men det var den religiösa fanatismens livsförnekande ordning i skepnad av de dystra talibankrigarna, som iförda sina svarta turbaner vände ryggen åt en värld som inte medfört annat än lidande åt deras land.
Afghanistans svindlande fall ner i avgrunden fortsatte när talibanerna blev värdar åt Usama bin Ladin och hans lämmeltåg av religiöst upphetsade självmordskandidater. Ökenlandet hade blivit ett av universums svarta hål, som försökte dra in allt i sin egen upplösta intighet. När tvillingtornen i New York störtade samman i ett inferno av smält stål och pulvriserad betong var Afghanistan inte längre ett bortglömt land på månens baksida. Det svarta hålet hade börjat rubba planetens maktbalans, och det globala kriget mot terrorn tog sin början.
Jag kom till Afghanistan bara några veckor efter talibanernas överraskande fall. Efter intensiva amerikanska bombardemang tycktes en gerillaarmé som hade rykte om sig att vara en av världens mest sammanbitna att upplösas från den ena dagen till den andra. Afghanistan var plötsligt i våra händer, och vi kunde till synes göra vad vi ville med landet. Jag var skeptisk när jag kom, och anhängare av invasionen när jag reste hem. Jag hade sett det pånyttfödda hoppet i afghanernas ögon.
Men jag hade sett något annat också.
Fram till några veckor före invasionen hade Kandahar varit talibanernas huvudkvarter. Min pashtun-guide pekade ut de hundratals män som hängde på gatorna överallt i den sönderskjutna staden.
- Vilka tror du de är? frågade han retoriskt. Det är talibanerna. Det har bara tagit av de svarta turbanerna. Och vad tror du de gör? Det ska jag tala om för dig. De väntar. De väntar på att väst ska begå ett misstag.
Nu är jag på väg för fjärde gången. Jag ska vara gäst hos det danska försvaret och tillbringa fjorton dagar i olika läger i den oroshärjade Helmandprovinsen där talibanerna är starkast, och där de flesta av de 700 danska soldaterna i Afghanistan är utplacerade.
Jag vill veta vilket misstaget är.
Västs styrkor har varit i Afghanistan i sju år, och för varje år som går förvärras säkerhetssituationen. De svarta turbanerna är tillbaka. Talibanerna är nu, enligt den brittiska tankesmedjan Council of Security and Development, närvarande i över 70 procent av landet.
Sansade iakttagare och brittiska generaler hävdar samstämmigt att det är ett krig och att det likafullt inte kan vinnas militärt.
Är sju år en lång tid? Det är tid nog för att vinna en värld. Eller förlora den. Och det trettioåriga afghanska kriget är på väg att bli fyrtioårigt.
Min nedstigning har börjat. Hindukushs snöklädda bergskedjor dyker upp under oss, och det chartrade flygplanet från det turkiska flygbolaget Pegasus Air gör klart för landning på den militära delen av Kabuls infrusna flygplats. Jag ska vänta en halv dag innan jag kan komma vidare med ett Herkulesplan till Camp Bastion mitt i Helmandprovinsen. Medan jag väntar går det upp för mig att jag i mer än ett avseende gjorde en nedstigning när jag landade i Kabul. Jag är på väg ner i krigets underjord, det skuggrike som vi möjligen vill lära känna via en filmduk, men som vi utanför, i dagsljuset, helst vill vända ryggen.
I de små butiker där Natosoldaterna kan köpa sina förnödenheter är kriget massivt närvarande. Här köper man inte stövlar utan "battle-boots", inte handskar utan "assault gloves" eller "combat gloves".
De alltmer högljudda dödshoten på cigarrettpaketen får plötsligt en annan klang. Smoking kills. Smoking can cause a slow and painful death. Det är det ju också annat som kan. Utanför i högplatåns frusna luft hänger flaggorna ständigt på halv stång. Det flaggas på halv stång i tre dagar för varje Natosoldat som fallit, och det är länge sedan medlemsländernas flaggor senast gick i topp.
Herkulesmaskinen som ska frakta ner mig till kriget öppnar akterporten. Som en mekanisk Leviathan förbereder den sig på att sluka sitt byte levande. Jag är Jonas i krigets stålbuk, och nu ska jag föras till världshavets botten. Den tio kilo tunga, skottsäkra västen stramar över bröstkorgen och mot revbenen när jag marscherar upp mot rampen och in i det svarta hål där jag ska uppehålla mig de närmaste timmarna. Jag kan knappt vrida på halsen och absolut inte böja mig framåt. Mina ben verkar tillhöra en annan person och stålhjälmen innesluter mitt kranium som om den vill signalera att huvudet från och med nu är en överflödig kroppsdel.
Tillsammans med soldaterna från de danska Charlie- och Bravokompanierna som är på väg hem från ledighet och begravning av fallna kamrater sitter jag fastspänd på en trång bänk i ett akvariegrönt halvmörker. När flygmotorernas vrål får det enorma skrovet att skaka och jag sätter in öronpropparna är det som om den sista verklighetskontakten försvinner. Soldaternas ansikten försvinner i svarta skuggor. De välvda hjälmarna ser svagt självlysande ut, medan ökenuniformens kamouflagemönster gungar som i en rörelse framkallad av djuphavsströmmar. Bara maskingevärspiporna som sticker upp mellan soldaternas sammanpressade knän utgör en hållpunkt för ögat.
Jag är på väg mot havets botten. Jag känner det som om jag nu ska leva under många atmosfärers tryck, innesluten i min egen dykarklocka som jag bara kan lämna under hot om utplåning.
Om jag inte visste det förut så vet jag det nu. Det är för sent att ångra sig.
Camp Bastion är ett gigantiskt läger mitt i ett plant stycke obebodd öken, ett futuristiskt, prefabricerat Legoland skapat av containrar, tält och de stora Hesco-balar av ståltråd, stoppning och sand som utgör byggmaterialet för den tornhöga, skottsäkra yttermur som ramar in lägret. Allt är influget eller hitkört. Inget kommer från själva Afghanistan, och ändå påminner Camp Bastion mest av allt om en modern uppdatering av de sand- och lerklädda fort som skjuter upp i de afghanska öknarna på alla de platser där landskapet sticker fram en knytnäve i form av ett klipputskott.
Monotonin är överväldigande. Och ändå sätter varje nation sitt lilla spår i ökensanden. Italienarna har byggt en pizzaugn, turkarna har byggt en trädgårdsanläggning med en damm där tre snövita änder stilla cirklar. De afghanska arbetare som varje kväll efter klockan åtta blir inlåsta i sin del av lägret har grävt en halvannan meter djup jordugn där deg sitter fastklistrad på insidan medan glöden från det trä de stulit från lägrets många byggplatser gnistrar nere i botten. De har också ett duvslag och en liten trädgård med nyttoväxter, där kryddor gror sida vid sida med marijuana.
Danmark har Ruth. Ruth har en enda drivkraft, en allt uppslukande entusiasm för de människor som kommer i hennes närhet. Hon är anställd av KFUM och driver en liten kantin där kaffet, de hemmabakta kokoskakorna och smörgåsarna till fredagslunchen är gratis. Lönen är usel, säger hon själv. Pengar att handla för har hon inte, så Ruth måste ut och skaffa proviant. Om Camp Bastion som samhälle antropologiskt sett domineras av jägarna (eller krigarna, om man så vill), så hör Ruth till samlarna. Det är därför hon känner alla. Hos afghanerna hämtar hon lök till den inlagda sillen. Hos den amerikanska kvartersmästaren får hon gratis läskedrycker som hon kan fylla kylskåpet med. Allt Ruth bjuder på är donationer från andra, och för henne är det så även med livet självt: det är en stor gåva.
Det är kanske också vad de unga män som flockas kring hennes fredagslunch håller på att upptäcka. Jag råkar hamna bredvid Casper, 20. Han arbetar vid den logistiska avdelningen som lastbilschaufför. Han var med i konvojen den 19 december då tre danska soldater miste livet. Bara hundra meter framför honom körde deras pansarfordon på en vägbomb.
- Det var vid ett ställe vi kallar barnbyn, eftersom det alltid finns så många barn där. Den kvällen fanns inga barn. Det meddelades över radion: "Här finns inga barn. Vi fortsätter." Det måste hända. Vi har kört den rutten 52 gånger. Alltid samma rutt.
- Det måste hända, säger Jesper fatalistiskt. Han är vid Livgardet och har varit i de mest utsatta lägren, som Camp Armadillo uppe i norr där han kämpat i den beryktade Green Zone, området kring Helmandfloden där talibanerna är starka.
- De sköt på oss, vi sköt på dem. Och psstt! Så var de borta igen.
Jesper är fascinerad av vapen. Hans fräkniga ansikte under den rufsiga, svarta luggen lyser upp när han talar om sitt älsklingsämne. Där är det tunga 12.7 millimeters maskingeväret. "Det tycker talibanerna inte om", säger han. Där är också 7.62 millimetern med stödben, kallad LMG:en. Den är av tyskt fabrikat och utvecklad under andra världskriget.
- Vi kallar den nazi-sågen, för att den har ett så grymt ljud. När man har den i händerna känner man sig som en grabb som fått sin första nyårsraket. Den skjuter 800 skott i minuten. Den sprider verkligen död och förintelse.
Jesper, som gick på teknisk skola i det civila, ska snart skickas hem, men vill gärna tillbaka till Afghanistan. När han återvänder ska det vara ombord på en av de stora Leopard 2-stridsvagnarna.
- Det är mitt mål: att köra ut i landskapet i en Leopard 2. Den är bara så grymt stor och läcker.
Dennis på andra sidan bordet tittar upp. Han är underbefäl i en Leopard 2 som står parkerad ett par hundra meter bort och med sina kamouflagenät liknar en stor, framglidande, halvt eroderad sandklippa. Dennis är iförd stridsvagnsbesättningens lössittande, värmetåliga dräkt och går på ett släntrande, självsäkert sätt med händerna i fickorna. Här kommer en man som har 47 ton av bepansrat stål och en ohygglig eldkraft till sitt förfogande.
När jag frågar honom vad hans jobb går ut på, svarar han lakoniskt:
- Att skapa arbetsro. När vi dyker upp blir det alltid arbetsro. Det här är den bästa terräng jag någonsin kört i. Stora vidder, fri sikt, bra avstånd till målet.
Två gånger har han kört på en mina. 62 ton stål lyftes i vädret och trycktes ut åt höger.
- Rök och damm virvlade in. Vi kippade efter andan. Det blir en adrenalinkick. Men sedan tar intränade rutiner över.
Jag tillbringar en dag i Camp Bastion. Det blir kväll, och jag ska vidare till danskarnas huvudkvarter, Camp Price, som nu officiellt döpts om till Main Operation Base Price. Liksom alla andra läger i den oroshärjade Helmandprovinsen är Price uppkallat efter soldater som fallit i strid: Camp Armadillo, Camp Keenan, Camp Sandford. Mitt emot Camp Bastion ligger ett amerikanskt läger som med morbid tydlighet sätter namn på dödskulten. Tombstone One heter det.
- Du kommer vid ett väl valt tillfälle, säger kompanichef John Adamsen från Bravokompaniet, en så kallad stående styrka som består av den danska arméns mest erfarna soldater.
- Vi startar en stor operation söder om Camp Price. 500 soldater från den afghanska armén ska sättas in med oss som stöd. Vi ska rensa området från talibaner.
Vi kör i en konvoj av bepansrade bilar och två Leopardstridsvagnar. Jag blir inbjuden att åka med i kompanichefens bil. Det är trettio kilometer till Camp Price, mestadels längs den asfalterade Highway 1, som efter mörkrets inbrott är tömd på trafik. John Adamsen delar ut de sista orderna.
- Jag kör först. Blir jag utslagen övertar Jens kommandot.
I den trånga bilen finns inte plats för mig att sitta upprätt. Jag kryper ihop i den obekväma västen och får tillbaka känslan från Herkulesplanet. Jag är på väg till en främmande planet och havets botten. Den enda skillnaden är att jag inte behöver någon syrgastub. I Afghanistan finns det fortfarande syre i atmosfären, men annars är omgivningarna lika avvisande och främmande som Marianergraven.
Adamsen erbjuder mig att stå bredvid honom i den öppna luckan och jag reser mig, tacksam att åter kunna räta ut kroppen. Både han och maskingevärsskytten som sitter längst fram har infraröda nattkikare för ögat medan de vaksamt spejar ut över den månbelysta öknen. Vi passerar en kilometerlång brittisk konvoj av bepansrade bilar, kranbilar och lastbilar, på väg söderifrån tillbaka till Camp Bastion. I månljuset ser maskingevärsskyttarna på taket till lastbilarnas förarhytter ut som hotfulla svarta silhuetter. Intrycket av stål och kraft förstärks av de vrålande motorerna. Från kranbilarnas kedjor hänger havererade lastbilar med bortsprängda axlar och hjul. Konvojen är en haltande kämpe på väg genom den frostvita öknen.
Jag kikar upp mot månen och de drivande fjädermolnen. Orion har stigit upp. Jag grips av en märklig eufori när jag minns en annan natt för tjugo år sedan, i samma öken, mindre än tio mil härifrån, när jag låg på en matta i ökensanden och betraktade samma stjärnhimmel. Vid min sida satt en mujaheddinkrigare, och medan jag betraktade den glimmande Vintergatan slet sig en av stjärnorna loss och drev i väg från de andra. Det var en satellit som tycktes ha satt kurs in mot krigarens turban för att sedan försvinna in i den.
Nu känner jag att jag är ombord på samma satellit, en fjärran, främmande plats i universum.