Newsmill alltför välbonad

I mediedebatten härskar fortfarande den så kallade dinosaurieteorin. Den är ganska enkel, och säger att när något nytt kommer skall något gammalt försvinna. Men den är likafullt felaktig. Värst var det på nittiotalet, efter den yrvakna upptäckten av internet: fem år gav en inflytelserik svensk konsult papperstidningen, sedan skulle det vara slut. Det var 1995.

Vad teorins anhängare bortser från är att tidningen som snabbt medium var förbisprungen redan vid förra sekelskiftet, men ändå blomstrade. Liksom att nästan inga medier dött: radion dödade inte tidningen, tv slog inte ihjäl radion. I stället har vi fått en situation där allt fler medier samverkar, på alltmer intrikata vis.

I bloggvärlden gör sig dinosaurieteorin ofta påmind, inte minst när de mer trosvissa talar om "gammelmedier". Man framhåller gärna bloggens demokratiska tillskott till debatten, vilket är sant och riktigt. När en bloggare som "Salam Pax" kunde rapportera inifrån ett Bagdad i krig och kvinnor i Iran anonymt kunde tala om könsförtryck hoppades man inte bara på nya röster, utan även på tillgång till nya fakta, nya sakuppgifter och vittnesmål. Salam Pax blogg plockades upp av brittiska Guardian, som också gått i bräschen för nya mellanformer av tidning och webb, hela tiden med publicistiska kvalitetskrav som rättesnöre.

Det är sådana förhoppningar man ska ha på Newsmill. Den har Bonniers i ryggen och erfarna tidningsmakare vid rodret, och står vidöppen mot bloggosfären. Newsmill skulle alltså kunna bli den plats där spännande synteser mellan äldre och nya nyhetsformer uppstår. Vad har man då hittills malt fram?

Man blandar några fasta, etablerade namn med en ambition att skapa kontakter mellan bloggare och "etablerade media". Men Newsmill luktar av marknadsundersökningar som ett sjukhus luktar bonvax. Man etablerar sajtens närvaro i offentligheten med en liten snygg skandal, genom att låta Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén tala vårdslöst om hustrumisshandel. Man verkar vilja ha litet lagom av kvällstidningsskandal över sig (gårdagens rubrik var "Så byggde jag babe-tv"). Urvalet av namn och frågor har en präktig lutning åt borgerliga perspektiv - vilket, tror jag, inte bottnar i engagemang för högerfrågor utan i statistik på att borgerliga väljare är mer aktiva på webben än en fortfarande lätt teknikallergisk vänster. Och som alltid när man skapar medier efter mall blir resultatet lite dött.

Men det värsta skottet i foten avlossade redaktörerna när de på bloggen "Den vassa eggen" fick frågan om hur sajten skulle finansieras:

"Newsmill funderar även på en alternativ intäkt: 'Seminarier' där företag sponsrar en debatt."

Inte så publicistiskt. Newsmill står och faller med sin tydlighet: vad är betalat material, vad är beställt, vad är sponsrat - avsändarens avsikter avgör allt. Minsta otydlighet och bygget faller.

Men jag tror på formen. Där har Newsmill hittat rätt: jag tror på mötet mellan medier. Men jag tror också att de publicistiska principerna måste vara stenhårda. För sedan allt papper multnat och alla bildskärmar spruckit är det fortfarande de som garanterar den trovärdighet och den kvalitet förutan vilken man alltid är rökt.