Ni förstår inte lagen!

DEBATT
PAPPERSLÖS=RÄTTSLÖS
TIDIGARE ARTIKLAR: MACIEJ ZAREMBA 11/5, TOBIAS BILLSTRÖM OCH MACIEJ ­ZAREMBA 15/5, HENRY ASCHER 20/5, ­LASSE GRANESTRAND 23/5, MACIEJ ­ZAREMBA 29/5, Gellert Tamas 2/6.

En debattör kan göra nytta med sina yrkesknep. Maciej Zaremba brukar ofta lyckas. Men inte denna gång. För att erövra demagogiska poäng tar han spjärn mot en artikel som jag inte har skrivit men som han kanske önskar sig. Hans text illustrerar att en nyanserad debatt om integrations- och asylfrågor är svår att föra.

I min bok "I Sveriges väntrum - om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling" visar jag hur denna samhällsfråga drabbas i högre grad än många andra. Orsaken är den explosiva kombinationen utsatta människor, otydliga politiker och ensidiga medier.

Min artikel (DN 23/5) påpekade att riksdagen i sitt beslut den 15 maj tog ställning till vård för asylsökande och inte för papperslösa. Jag skrev att de papperslösas vårdsi­tuation förmodligen kommer att förbättras i framtiden. Sedan försökte jag sätta in detta i ett sammanhang och skrev om utlänningslagen, Genèvekonventionen, den bristande integrationen och om hur man bemöter främlingsfientlighet.

Kärnan i Zarembas missförstånd är fortfarande att han inte förstår utlänningslagen. Att han tror att en ramlag där det centrala innehållet ryms på en halv A4 går att tillämpa på samma sätt som ett facit i ett körkortsprov. Han drömmer fortfarande om den perfekta flyktingen som uppfyller Genèvekonventionens krav à la dissident av modell 1951. Det är en återvändsgränd och jag ville visa hur "flyktingskeptiker" och "flyktingvänner" förenas i en svartvit och negativ bild. Sverige har i själva verket tagit emot många skyddsbehövande människor jämfört med de flesta andra europeiska länder.

Min bok "I Sveriges väntrum" behandlar i flera kapitel frågan om de apatiska barnen. Jag visar bland annat hur författaren Gellert Tamas hårdvinklar konflikten runt dem. Nu går han i taket för att jag använt ordet generös om asylpolitiken. Han vill göra mig till en välgörenhetstönt för att jag tycker det kan vara viktigare att männi­skor får skydd än på vilken grund de får det. Samtidigt anser även jag att det är ett missförhållande att Sverige snålar med konventionen.

Tamas betonar i en av sina artiklar att Danmark har högre andel som får stanna enligt Genèvekonventionen än Sverige. Skulle det betyda att Danmarks restriktiva politik, med få som totalt får skydd, är bättre än den svenska?

Zaremba och Tamas längtar till den rena juridiken och förstår inte att den ofta är politik i domarkappa. Det behövs en debatt som inte kör fast i idealism utan som handlar om de äkta dilemman som finns, som analyserar och försöker förstå en mångtydig verklighet.