Så har då döden till slut fällt ned sin svarta sufflett över Saab ­Automobile AB. Som gammal Saabägare känns det lite vemodigt, om än inte längre överraskande. Särskilt inte om man har sett Alexander Paynes melankoliska komedi ”Sideways” (2005). Den lysande filmen om två omaka gamla collegekompispar speglar på ett oroväckande sätt Saabs allt mer vingliga färd sedan mitten av 00-­talet.

I filmen kör dessa mittlivskrisade losers runt i Kaliforniens vindistrikt i en skraltig röd Saab 900 Cabriolet årsmodell 1987: Nyskilda Miles (Paul Giamatti) är en smygalkoholiserad lärare med havererade författardrömmar som lever på livslögner och dyra viner – ”Jag tänker inte dricka någon fucking Merlot!”. Brudgummen Jack (Thomas Haden Church) är en ytlig skådishunk på jakt efter så många ligg som möjligt innan han blir fast i ett stundande, nyborgerligt förortsliv.

Som ni vet, spårar det ur ganska snabbt och Jack får näsan knäckt av en ilsken älskarinna. För att avleda uppmärksamheten från sin krossade nos tvingar han Miles att ordna en fejkad olycka genom att krocka sin Saab mot ett träd. I slutet av filmen kommer de två ungkarlarna hem från sin sista resa tillsammans med kvaddad front.

Det var knappast en slump att filmskaparna valde att sätta Miles bakom en Saabratt. I USA har det svenska varumärket varit populärt bland akademikeryrken som just lärare och läkare eller en hipp statussymbol för folk som vill röra sig uppåt; copywriters och AD:ar. Det kanske skulle förklara varför Miles, som gärna vill vara mer sofistikerad än vad han egentligen är, försöker ta en genväg uppåt med hjälp av ett begagnat exemplar. Fast just nu känns en annan förklaring närmare till hands – att historien om Miles och hans Saab i själva verket är kusligt profetisk.