Varför är det så tyst om ”den nya mänskligare manligheten”? frågar Jens Liljestrand efter att ha tittat på serien ”Våra vänners liv” som visas på Sveriges Television. Kanske, menar han, har feminismen förblindat oss så att vi inte ser att manligheten faktiskt genomgått en fundamental förändring.
Serien visar män som människor och är både charmig och välspelad. Det är långt från ”Fight club” och liknande klyschor om att män inte skulle trivas i kulturen. I stället visas helt trovärdigt att män vill ha relationer, familj och ordnade liv. Liljestrand tar fasta på att seriens vängäng är homogen vit medelklass. Trots det är serien ”berättelsen om nutidens svenska man” – mysig och mjuk, aldrig våldsam, inte sexist och varken intresserad ”av porr eller nätpoker”. I stället månar männen om sina relationer och sitt familjeliv. Till skillnad från de materialistiska kvinnorna i ”Sex and the city”, som bara tänker på jobb, sex och shopping, representerar de svenska manliga vännerna ”ett avståndstagande från alla former av statusjakt, liksom från maskulina hierarkier över huvud taget”. Tolkat så speglar serien knappast verkligheten, däremot sätter den fingret på självbilden hos många män.
Denna känsla av att vara genomhygglig, toktolerant och nästan för jämställd, utan att för den sakens skull bli osäker i sin manlighet, är helt klart utbredd hos innerstadsmän. Den känslan befriar en från bandet till kategorin män som grupp. Sexism, sexuella trakasserier, ojämställdhet och diskriminering blir något som rör andra män, inte en själv. Ens privilegier och status blir osynligt. Man går från att pekas ut som man till att känna sig som en universell människa.
På ett sätt påminner de städade och husliga killarna i ”Våra vänners liv” om hur män framställdes under efterkrigstiden. I filmer från 1940-och 50-talen var män som Jimmy Stewart eller Cary Grant sällan vare sig våldsamma eller explicit sexistiska. Visst fanns John Wayne, men mansrollen på 1950-talet porträtterades på film eller i tv:ns barndom många gånger som rar, artig och belevad. Ibland som bekymmerslös ungkarl, men oftast domesticerad. Piprökandes, tryggt förankrad vid hemmets härd.
Det var mot denne normative hemmaman som James Dean eller Marlon Brando fick göra uppror. På film ställdes deras nya råa manlighet mot den tillrättalagda föräldragenerationen. I ”Ung rebell” skäller Dean ut sin pappa som framställs som en toffel iklädd förkläde. I verkligheten var 1950-talsmannen knappast en toffel, men den patriarkala ideologin krävde legitimitet och den uppnåddes genom att visa män som vänliga och ansvarsfulla. Vad legitimerar mansbilden i ”Våra vänners liv”? Kanske en liberal världsbild där förtryck och maktordningar liksom har upphört att existera, åtminstone i västvärlden.
Liljestrands applåder vittnar om att det krävs ganska lite för att män ska framstå som radikala. Män i dag behöver inte revoltera eller riskera någonting. Det räcker att dricka latte, intressera sig för matlagning och prata om relationer och livspussel. Och vara mjuka. Men det som gjort att vi pratar om mjukhet som något subversivt har att göra med 1970-talet. Den minoritet män som åkte på mansläger för att lära sig att kramas, gråta och tala om känslor var del i en feministisk och antikapitalistisk aktivism, inspirerad av kvinnorörelsen. De männen tog risker. På 1980-talet hängdes ”velourpappan” ut som en låtsasman som riskerade att sudda ut gränserna mellan könen. Fast tiden gav dem rätt, åtminstone delvis. Mjukismännen revolterade mot den mansmyt som Dean och Brando varit med om att lyfta fram, nämligen tuffheten och grabbigheten, men också mot kapitalismen.
Feminism måste kunna förklara förändring, här har Liljestrand en poäng. Män i dag får både tala om känslor, göra karriär och vara förälder, vilket är bra, inte minst för män själva. Det har varit jämställdhetspolitikens mål i snart 40 år.
Könsmaktsanalyser kan inte blunda för att många män i dag är relativt jämställda. Men det betyder inte att det är dags att lägga genusperspektiven på hyllan. Liljestrand vill klättra upp ur ”könskrigets skyttegravar”. Samtidigt undviker han att seriens sätt att porträttera en skilsmässa, där mannen är ett snällt, hukande offer medan kvinnan är kylig och hård, kan ses som misogyn. Liljestrand menar att många skilsmässor faktiskt kan se ut just så. Och det gör de nog – ur en mans perspektiv.
Analyser av män måste balansera tre frågor: makten, utsattheten och skillnaderna. Män ges makt dagligen, den kommer med synen på män som kompetenta, värda högre lön och respekt. Det betyder inte att män alltid har makt. Män kan hamna i utsatta lägen, det kan gälla våld eller synen på vem som är bäst förälder. Framför allt görs det skillnad mellan män. Bra och fina män ställs mot de dåliga, de som stigmatiseras eller som över huvud taget inte får vara med.