Nina Björk svarar: Jo, vi är bundna av biologi.

Han förstår inte vad jag menar när jag skriver att människan "enbart lever inom en levande naturs gränser". Han finner det även förvånande att vi, som båda tillhör politiska vänstertraditioner, "utgår från så diametralt motsatta poler när vi skriver om människans frigörelse och jämlikhetspolitik".

Han menar att jag utgår "från tanken att människan är bunden av sin natur", medan han själv ser ett möjligt och gott projekt i övervinnandet av denna natur. Hans exempel på sådana positiva överträdelser av natur och kroppslighet är, som jag förstår det, av två slag: dels medicinska framsteg som till exempel den penicillinkur som han skriver att han själv just genomgår för att övervinna en kroppslig sjukdom. Dels det moderna ideal som säger att en människas hudfärg eller kön inte ska avgöra hennes öde - det vill säga att kroppen i detta sammanhang är ointressant.

I min artikel funderade jag på feminismens förhållande till kroppslighet i ljuset av klimathotet. Min kritik riktade sig mot den längtan som funnits, och finns, inom kvinnorörelsen efter att låta även kvinnor förverkliga en traditionellt manlig vänsterländsk livsstil som säger "no limits", som vägrar erkänna några gränser för människans frihet och som ger makt åt de personer som befinner sig längst från arbete med och omsorg om den mänskliga kroppen. Jag exemplifierade denna livsstil med en affärsman i ett flygplan, med en laptop i knäet, och med barnflicka och städhjälp i hemmet. Befriad från arbete med kroppen tror han sig även vara fri från kropp och gränser.

Betyder detta att jag motsäger mig penicillin, att jag ser det som en förrädisk "manipulation av kroppen"? Betyder det att jag menar att feminismens mål bör vara att ta hänsyn till kroppars hudfärg och könsorgan?

Det gör det inte. Det är möjligt att om vi inte hade utvecklat flygplan hade vi inte heller utvecklat penicillin. Det är också möjligt att det inte är så. I vilket fall är det här och nu vi befinner oss: med medicin och med miljöförstörelse. Och frågan är vart vi rör oss från detta här och nu. Jag menar att vi bör röra oss mot en insikt, som inte är en åsikt: människans frihet har vissa ekologiska gränser.

Jag är naturligtvis också ense med Per Wirtén i att en viss kroppslighet har spelat, och spelar, en alltför stor roll i den mänskliga kulturen: den kroppslighet som handlar om hudfärg och kön. Men det som hände när vi, åtminstone som ideal, gjorde oss av med den kropp som särskiljer oss var att vi även satte den kropp som förenar oss inom parentes. Den kropp som är beroende av andra för att över huvud taget överleva sina första år; den kropp som behöver mat och vatten; den kropp som åldras och dör. Den biologiska kroppen. Den vi alla delar. Och att vi satte även det som denna kropp kräver inom parentes.

Per Wirtén läste min artikel som ett uttryck för en längtan tillbaka till naturen. Som om jag gillade naturen och satte mitt hopp till den. Men jag välkomnar inte naturen. Jag säger inte att naturen är god. Jag säger inte att den är ond heller. Jag säger bara att den är. Och att det innebär att människan inte är allt som är.

Hans läsning är här symtomatisk för just det tänkande som jag vill komma åt. Det är ett tänkande som vägrar att låta människan spela en sekundär roll. Om någon talar om kroppslighet och natur måste denna någon antingen ogilla eller gilla kroppslighet och natur. Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.

Wirtén förstår inte heller hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslighet ser ut i en värld där vissa överlevnadsfrågor "bara kan lösas genom att naturen dras in i det politiska och görbara rummet". Jag förstår inte riktigt vad det är han inte förstår. Det är ju så självklart. En sådan politik utgår från att dessa begrepp existerar - och erkänner därmed gränsen för det görbara rummet. Den gränsen säger till exempel att vi inte kan ha tillväxt som måttstock på ett lyckat samhälle. Den säger också att en av våra viktigaste politiska uppgifter är att se till att alla människors kroppar får det de kräver: mat, vatten och omsorg. I detta är vi faktiskt, oavsett vad vi anser om det, bundna av biologi.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut