Ett barn är fött till detta land. Och redan en dag gammal vet vi vad hon ska bli när hon blir stor: drottning! I dag sätter vi svenskar oss i en av de där tidsmaskinerna som Skalman – den historiemedvetne sköldpaddan i Bamse – envisas med att uppfinna. Och med flaggan i topp – fast det blev en utan snopp – landar vi före moderniteten. Padang! Och nu: vad du ska bli är bestämt i samma ögonblick som du tar ditt första andetag. Drottningens barn blir drottning och pigans blir piga. Slott är slott och koja är koja och aldrig mötas de tu. Ity samhället speglar en naturlig hierarkisk ordning, given av Gud fader himself i himmelens höjd.

Hur känns det? Tryggt? För vissa. För dem som föds till ett slott till exempel. Eller känns det orättvist? Det är ju bara blod, bara börd. I dag bortser vi egentligen tack och lov från det. För efter förmodernitetens heliga bördsprincip kom den moderna heliga prestationsprincipen. Inte av vem du har fötts utan av hur bra du är – där har du ditt öde. Individuell position efter individuell prestation.

Inte så för denna lilla flicka. Alldeles oavsett hur bra hon kommer att vara på att representera, klippa band och hålla tal kommer hon att få göra det. Utan andra meriter än att ha fötts i den rätta familjen kommer hon att få representera, klippa band och hålla tal. Och leva sitt liv som rik, mätt och välklädd. Hur skulle det kunna betraktas som någonting annat än orättvist?

Men innan vi förlorar oss i upprördhet över att prestationsprincipen är upphävd vad gäller just detta lilla barn så låt oss vara kalla. Låt oss vara statistiska. Till exempel: av dem som i dag börjar på läkarutbildningen på universiteten kommer tre procent från arbetarhem och på civilingenjörsutbildningarna utgör arbetarbarnen sex procent. Bakgrund och härkomst fortsätter envist att spela roll vad gäller hälsa, utbildning och förmögenhet.

Så även om denna framtida drottning är extremistiskt fast i sin födsel, så tjänstgör hon som undantag brukar göra: hon bekräftar regeln. När vi tänker på det kan vi säga: vi har inte riktigt lyckats – ännu. Meritokratin har inte riktigt förverkligats – ännu.

Och nu kommer extraerbjudandet: Vi sätter oss i tidsmaskinen igen, men denna gång åker vi framåt. Padang: vi landar i framtiden och vi leker att nu är den här, den fullkomligt förverkligade prestationsprincipen. Den rena meritokratin. Vad ser vi? Vi ser fortfarande slott och kojor, men slottet är befolkat av någon som har presterat sig dit och kojan är befolkad av ... ja, nån stackare som inte kunde bättre. Vi ser fortfarande hierarkier. Vi ser fortfarande en vd som tjänar tio gånger mer än en arbetare – men vd:n kanske är en kvinna, vd:n kanske är ett arbetarbarn, ett invandrarbarn.

Ser vi vår dröm då? Ser vi vår utopi förverkligad? Ja, vissa av oss gör det. Det må inte vara alla människors lika värde som är förverkligat, men väl alla människors lika möjlighet att få ett högre värde än en annan människa. Det handlar om rörlighet – inte om jämlikhet.

Det är den liberala utopin.

Men i dag är då dagen när denna liberala utopi blir störd. För det är ju ett orörligt barn som har fötts på denna dag. Det är ett barn som inte vandrar i den utopiska vägens riktning – hon kommer inte att arbeta sig uppåt, hon kommer inte att falla neråt. Hon kommer bara att ha fötts.

Så må de liberala antirojalisterna vredgas. Låt dem drömma om sina hierarkier – men bara rättvisa sådana. Vi andra kan ta det lite lugnare i dag, rojalister eller ej. För vi väntar inte på ett barn som arbetar sig uppåt så att andra kan misslyckas och ramla neråt. Vi väntar i stället på en jämlik värld. Vi väntar på världen där ingen är herre och ingen är tjänare; ingen bor i slott och ingen i koja. Våra framtidsutsikter är inte de bästa, det medges. Men i dag behöver vi alla fall varken vara ledsnare eller gladare än andra dagar. Så: välkommen lilla prinsessan.