Feminismen kan inte vara ett högerprojekt, skriver Malena Rydell i en artikel i DN (20/4) efter att ha läst Nancy Fraser i senaste numret av New Left Review. Det är ett lite märkligt påstående i en text som samtidigt ger exempel på, och uttrycker besvikelse över, att feminism har visat sig vara så väl förenlig med nyliberalism.
Men kanske är Rydells frustration följden av en upptäckt: om feminismens minsta gemensamma nämnare är att göra kön och sexualitet till ointressanta storheter, som inte ska spela någon roll för vilken position en individ kan komma att inta i samhällshierarkin, så innebär feminism endast detta. Den kan förändra positioner inom ett system, men likväl lämna själva systemet intakt.
Om man då känner frustration inför själva systemet, vilket jag anar att Rydell gör, ligger en besvikelse på den feministiska rörelsen nära till hands. Kanske är det inte så mycket feminismens fel som att man försöker använda den till något den inte är i stånd till att åstadkomma – en systemförändring?
Om systemet vi talar om är vårt övergripande ekonomiska system, det vill säga det kapitalistiska, tror jag att vi måste erkänna: detta system är fullt kompatibelt med en feminism som söker göra kön och sexualitet till ointressanta storheter i fråga om maktpositioner i samhället. Kapitalism kräver inte just kvinnors underordning. Kapitalism kräver någons underordning. Den kräver privat ägande, lönearbete, tillväxt, konkurrens, att fler och fler områden av livet görs till områden möjliga att idka handel inom, områden där människor, tid, saker och tjänster görs till köp- och säljbara varor.
Men det finns ingenting som säger att vi inte kan ha lika många kapitalister av båda könen, lika många egendomslösa; lika många mätta västerlänningar av båda könen, lika många hungriga i andra delar av världen. Detta ekonomiska system är därför inte feminismens logiska, i betydelsen nödvändiga, fiende.
Sedan är det en annan sak att feminismen historiskt ofta fungerat systemkritiskt, antikapitalistiskt och antiimperialistiskt. Men vill vi att den ska göra det igen, vilket jag tror att Rydell vill, är det ett litet ord som saknas i hennes artikel: ordet bör. I stället för att säga att feminism inte kan vara ett högerprojekt, måste vi – vissa av oss – säga att den inte bör vara det.
Och är det inte vad hon egentligen menar? Men varför säger hon inte det i så fall? Ja, i det faktum att hon inte säger det, och jag förstår hennes tvekan, ligger kanske själva problemet. Feminismen har avsvurit sig sitt bör; har avfärdat det som moralistiskt, paternalistiskt, gammeldags, uteslutande – och därför slutat använda det i ett öppnande omfamnande där allt går an.
Och när någon då vill göra feminismen revolutionär igen säger hon att den inte kan handla om antalet kvinnor i styrelserummen på de stora företagen. Det kan den. Men det kanske den inte bör.
Det finns en viktig politisk skillnad mellan orden kan och bör. ”Kan” (eller ”måste”) innebär att det inte finns några alternativ; ”bör” innebär att det gör det. Vi kan jämföra med någon som lär en annan person att spela schack. Hon säger ”du kan bara flytta löparen diagonalt”.
Om hon skulle säga ”du bör flytta löparen diagonalt” skulle hon samtidigt säga att detta är det bästa sättet att flytta löparen, men att det finns andra sätt att flytta den. Det gör det inte. Den som inte flyttar löparen diagonalt spelar inte längre schack. Om hon vill flytta löparen på andra sätt får hon helt enkelt hitta på ett nytt spel. Ordet bör öppnar alltså, till skillnad från ett kan bara eller måste, för alternativ. Den som avvisar ordet bör avvisar därför radikal förändring.
Malena Rydell vill förändring. Hon skriver att ”feminism måste börja betyda något helt annat än vi under fyrtio år vant oss vid att det betyder”. Vad är det vi har vant oss vid att den betyder?
En sång dyker upp i mitt huvud, jag vet inte var jag har den ifrån: ”Anything you can do I can do better, I can do anything better than you.” Är det inte den sång vi feministiska kvinnor har sjungit några år nu? Riktat den till mannen, måttstocken: jobba, tjäna pengar, äga företag, chefa, köpa, köra stora bilar, eftersträva något vi kallar frihet men som vi inte riktigt vet vad det är (Pengar? Oberoende? Ensamhet?).
Kanske fullt förståeligt: vi vill räknas. Räknas i en värld som bara kan räkna. I mannens handlingar, såsom de ser ut i vårt ekonomiska och kulturella system, har vi funnit vårt bör – utan att uttala det som ett sådant. Följden har blivit att vi har mist vår förmåga att värdera själva handlingarna, då vi har varit så upptagna med frågan vem som utför dem.
Och naturligtvis har vi haft rätt: kvinnor bör få göra samma saker som män. Men efter att vi konstaterat det, till och med efter att vi har genomfört det, märker vi: världen ser likadan ut. Vissa konstaterar det med tillfredsställelse, andra med missnöje. Frågan är vad vi som konstaterar det med missnöje bör göra med feminismen – och hur långt den över huvud taget räcker.