Nya Stadsbiblioteket

Ingen kan väl invända mot öppenheten i proceduren kring tävlingen om det nya Stadsbiblioteket. Problemet är ett annat: ärendet är illa utrett från början.

En naturlig utgångspunkt hade varit att fråga de verkliga beställarna, det vill säga stockholmarna, om och i så fall var de vill ha ett nytt stadsbibliotek. Att man inte gjorde det har medfört att väldigt många människor i dag är upprörda och kritiska mot byggprojektet. Stockholms stad har fått ett förtroendeproblem i den växande skara invånare som inte vill ha någon ny byggnad alls invid det gamla Stadsbiblioteket.

Man började i fel ände. Grundtanken verkar ha varit att bibliotekspersonalen anser sig för trångbodd och behöver mer plats för administration och böcker med mera. En funktionell aspekt som är lätt att stirra sig blind på. Men varför inte fortsätta den redan inledda strategin att dela upp biblioteken efter olika fackområden? Hellre åker jag till ett bibliotek som har det jag söker, än till ett med lite av varje. Kunskap är ingen diversehandel.

Gunnar Asplunds byggnad är en solitär. Att bygga Heike Hanadas rektangulära glaslåda bredvid tar bort inte bara Stadsbibliotekets kraftfulla volymer, utan också dess spel med platsens rymd. Ingen skulle komma på tanken att göra något sådant mot andra solitärer som pyramiderna i Giza, Stockholms slott eller Engelbrektskyrkan. Så varför mot Stadsbiblioteket?

Att uppföra en stor byggnad handlar ju inte bara om dess utseende utan också om dess inverkan på det omgivande stadsrummet. Stockholm har dessvärre sett många exempel på offentliga platser och torg som helt förvanskats. I det sena 1800-talet river man byggnaderna kring Gustaf Adolfs torg och förstör vad som då ansågs vara norra Europas vackraste torg. Femtio år senare faller Brunkebergstorg för grävskopornas tänder. På 1990-talet förvanskar man Hötorget till oigenkännlighet genom att sponsra ett biopalats med offentliga medel.

I nuvarande Stadsbiblioteket möter det storskaliga det småskaliga. När man gått ut ur Asplunds byggnad med sina böcker under armen kan man fortsätta de små gångvägarna uppför Observatoriekullen och betänka hur det stora speglar sig i det lilla och tvärtom. En urtida ås ligger sida vid sida med den brusande storstaden.

Hela den miljön blir ett minne blott om den nya byggnaden uppförs. I stället för de kulturskyddade gula annexbyggnaderna som angör Asplunds bibliotek vid den lägre byggnationen upp längs Odengatan får vi två kolosser som kommer ta kraften ur varandra. Från Odenplanshållet kommer man inte att kunna se något av Observatoriekullen. Är vi beredda att offra platsens unika själ?

Stadsbiblioteket är en angelägenhet inte bara ur ett lokalt, regionalt och nationellt perspektiv, det finns med på de flesta internationella arkitekturkännares önskelistor över svenska byggnader att bocka av. Vi har inte så många arkitektoniska skapelser av den magnituden.

Har vi råd att förstöra delar av det arkitektoniska världsarvet? Vilken politiker, byråkrat eller arkitekt vill stå med hundhuvudet på en internationell konferens och säga: "Jo, det var så att vi behövde mer plats".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut