Jag minns en gråkall och slaskig demonstration. Det måste ha varit i januari 1985, och vi var en liten skara som samlats utanför den sovjetiska ambassaden i Marieberg. Några i spetsen ringde på porttelefonen medan en övervakningskamera zoomade runt över oss. Vi krävde att få överlämna en protest mot att poeten Irina Ratusjinskaja hölls fängslad i ett läger. Jag tror att det var Marianne Eyre som tagit initiativet till samlingen. Ingen öppnade. Till sist sköt någon in den inplastade protesten under grinden.
Runt mig såg jag mest ansikten som tillhörde författare man brukade kalla ”vänster”. Där fanns Axel Liffner och Göran Sonnevi och flera andra. Sådan såg alltså ”kulturvänstern” ut.
Varför man röstar som man gör är en sammansatt fråga – det handlar om bakgrund, om föräldrar, om klasstillhörighet – men allra mest om det där mer svårfångade som nog är viktigast, om värderingar. Dem man väljer och får stå för. Jag är litet för ung att ha upplevt den stora vänstervågen, men gammal nog att ha hunnit bli irriterad på dess avarter. Så varför röstar jag till vänster om borgerligheten?
Som aktiv i Amnesty under några viktiga år på sjuttio- och åttiotalet skrev jag många brev till sovjetiska myndigheter om baptistpastorer som skickats till Gulag för att de trodde på Gud. Men också till malaysiska byråkrater som fängslade fackliga aktivister som slogs för arbetarrättigheter. Och om man talade om människorättsfrågor sprang man alltid på samma människor – folkpartister, sossar och vänsterpartister. Inte bara, men oftast. Där fanns ett dike i svensk politik som, tror jag, levde kvar från andra världskrigets dagar och hur flyktingengagemanget gestaltat sig den gången. De frågor som var ”vänster” när jag var i tjugoårsåldern handlade om jämlikhet mellan könen, om ekonomisk rättvisa, om ”miljöförstöring” och om solidaritet med tredje världen. Om man tyckte sådant var viktigt var man en ”vänstertomte”, tror jag vi kallades. Eller en ”miljömupp”.
Det betyder inte att jag inte stötte på vänstertroll. Jag minns ett långt och omskakande samtal jag hade med en tvättäkta stalinist som med kall nit tyckte att hälften eller så av Ryssland befolkning kunde ha fått stryka med bara revolutionen genomförts. De fanns – tillsammans med Pol Pot-kramarna någonstans längst därinne i den blodröda skymningen, fullt upptagna med att hitta på nya bokstavskombinationer. Men i den bredare vänsterfåra där jag som ung vistades fanns de inte. Det är en fin retorisk prestation av högern att lyckas framställa KLMNOPQ(R)-grupperna som representativa för den bredare ”vänstern”. Ansvaret vilar ändå fortsatt tungt på dem som inte tog tvär ställning för demokratin – ett slirande man kan finna belägg för såväl till höger som vänster i det svenska nittonhundratalet.
Möjligen är det så att den svenska vänstern segrat ihjäl sig. I dag vill alla ha varit med och bekämpat apartheid. Kan man vara annat än genuint upprymd över att det som vänstermupparna tyckte då, för tjugo–trettio år sedan – att jämställdhet mellan könen är en grundläggande demokratisk utgångspunkt, att miljöfrågorna är avgörande, att fattigdomen i världen gäller oss alla – nu är frågor alla politiska partier vill äga? Idéerna om ekonomisk rättvisa och fördelningspolitik kommer ändå att under överskådlig framtid fortsätta vara vattendelaren mellan vänster och höger. Det handlar inte om livsstilsmarkörer utan om vilket samhälle man vill leva i.
Det var väl så, Bengt, som jag hamnade i ”kulturvänstern”. Det är lite oklart i din artikel om du vill göra upp med vänstern som sådan eller med dina grannar i en stadsdel i huvudstaden. Jag antar att du inte tagit i så om det inte handlat om en riksangelägenhet. Men om ”kulturvänsterns” värderingar i dag sträcker sig en bra bit in i borgerligheten, så tycker inte jag att det är något att vara arg för.