I torsdagens DN recenserade Jens Liljestrand Sara Kadefors roman ”Kast med liten kniv”. Liljestrand var kritisk och ansåg att han i stället för en trovärdig uppväxtskildring fick ”en uppvisning i mänsklig patetik”. Huvudkaraktären var orealistisk, hans hustru ”parodiskt iskall” och Kadefors gestaltning av ämnet ”opsykologisk”.

Jens Liljestrand väljer att avsluta sin recension med orden: ”med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur”.

Denna formulering gör mig mörkrädd.

Vad menar Liljestrand? Skulle en enligt honom bristande gestaltning och icke trovärdig story göra att Kadefors roman fungerar bättre i ungdomsgenren? För att, vadå? Den tänkta målgruppen inte kräver mer, inte har känsla för kvalitet?

Detta är inte att svära i kyrkan.

Detta är att smälla läsarna på käften.

Liljestrand ”köper inte själva grundpremissen” till romanen och jag köper inte hans argument i recensionen. För mig är det fullständigt obegripligt att man som recensent, för att förklara hur ”dåligt” något är, börjar jämföra med andra genrer, i meningen bättre och sämre. En påläst recensent på Dagens Nyheter borde veta att det finns både bra och dåliga böcker överallt, i alla genrer. Om en ”seriös vuxenbok” inte håller måttet betyder inte det att den skulle kvala in någon annanstans. Boken är inte bra, helt enkelt. Punkt. Liljestrands knorr på recensionen känns inte bara ogenomtänkt utan också okunnig. Hur insatt är han i genren ungdomslitteratur?

Att vi ”ungdomsboksförfattare” ofta möts av mer eller mindre genomtänkta påståenden kring att det är enklare att skriva böcker för barn och unga är en sak. Men att påstå att unga läsare inte ser igenom en illa gestaltad karaktär eller en slarvig story är en ren förolämpning.

Vad en ”medelgod ungdomsroman” egentligen är, har jag ingen aning om, men jag kan svära på att den aldrig kommer vara ”det som inte dög för vuxna”.