För ungefär tio år sedan, den 10 maj 1994, firades installationen av Sydafrikas första demokratiskt valda president. Det skedde framför Union Buildings i Pretoria, som varit sätet för skoningslöst brutala rasistiska regimer alltsedan apartheidlagarna infördes 1948, för övrigt samma år som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter offentliggjordes. Inför ett dansande och sjungande folkhav ledde Nelson Mandela regnbågsnationens manifestation, som direktsändes i tv över hela världen. Att denna händelse var en global angelägenhet märktes också bland de 6 000 gästerna. Representanter från 150 regeringar var närvarande, men också personer som företrädde det globala folkliga stödet till kampen mot apartheid. Antiapartheidrörelsen var en förelöpare till dagens globala civilsamhälle och dess "rörelse av rörelser".

I anslutning till årets val i Sydafrika har det publicerats en rad artiklar som reflekterat över tio år av sydafrikansk demokrati och vad ANC, som blev antiapartheidkampens ledande kraft, åstadkommit som statsbärande parti. Per Wästberg skrev i DN (14/4) att han som gammal antiapartheidkämpe ofta får tillbakavisa påståenden om att dagens Sydafrika i första hand representerar ett politiskt misslyckande. Ett sådant perspektiv har också varit närvarande i medierapporteringen den senaste månaden. En återkommande berättelse lyder något förenklat "en gång företrädde ANC Sydafrikas förtryckta svarta och färgande befolkning, men makt korrumperar, nu sviker man sina ideal".

Det finns skäl att rikta kritik mot ANC:s agerande regeringsbärande parti på ett flertal punkter. Det gäller både Thabo Mbekis minst sagt märkliga hållning till aidskatastrofen och beredvilligheten att genomföra de krav på ekonomisk liberalisering som i dag ställs av både storföretag och institutioner som Världsbanken. De sägs vara nödvändiga för att skapa tillväxt och välfärd men lämnar likväl stora grupper av sydafrikaner i fattigdom och ibland också utan tillgång till vatten och el.

Samtidigt finns det också skäl att ifrågasätta den underförstådda utgångspunkt som präglar stora delar av nyhetsrapporteringen och analysen av dagens Sydafrika. Sydafrikas situation tänks helt inom en nationell ram. Fattigdomen, de sociala klyftorna och aidskatastrofen framställs som problem vilka måste lösas nationellt. Men Sydafrikas politiskt mest svårlösta problem är relaterade till globala processer över vilka enskilda nationalstater har föga inflytande. Dessa problem kan alltså inte förstås som en nationell angelägenhet, lika lite som apartheidsystemet kunde ses i ett sådant perspektiv, trots de sydafrikanska regeringarnas ständiga hänvisning till den nationella suveräniteten då apartheid stod på FN:s dagordning.

Vad med arvet från antiapartheid som ett globalt fenomen, när Sydafrikas befolkning och regering nu står inför den ekonomiska globaliseringens svårgripbara konsekvenser? Antiapartheidorganisationer fanns i en mängd länder, bland dem Japan, Holland, Indien, Guyana, Storbritannien, Ghana, Jamaica, Kuba, Nya Zeeland, Sverige och USA. Från 1950-talet och framåt deltog miljontals människor i olika typer av manifestationer mot apartheid: demonstrationer, bojkotter och aktioner. De flesta av dessa människor hade aldrig ens varit närheten av Sydafrika. Deras stöd var en handling som i antiapartheidrörelsen definierades med hjälp av ett begrepp som i dag ofta anses utslitet: "solidaritet". Hur var detta möjligt? Och vore något liknande möjligt i dag?

Det breda stödet för antiapartheidrörelsen skulle kunna förklaras med att det var relativt okontroversiellt att vara emot apartheid. Antiapartheidaktivister hade också lätt att göra sig hörda vid de tillfällen då medierna kablade ut bilder som visade apartheidregimens brutala svar på inhemska protester, som i Sharpville 1960 eller i Soweto 1976. Men under långa perioder var det allt annat än enkelt att få uppmärksamhet och stöd. Ett viktigt skäl till detta kan sökas i efterkrigstidens politiska logik. Denna innebar att alla politiska fält av betydelse, internationella likaväl som nationella, klövs i enlighet med kalla krigets stilleståndslinje. Enligt denna logik kunde de dominerande staterna i väst definiera Sydafrika som en allierad och blockera varje försök att i FN:s säkerhetsråd införa sanktioner mot landet. Enligt samma logik kunde ANC utmålas som del av ett politiskt block som utgjorde ett hot mot världens fred och säkerhet, eftersom man inte bara tog emot stöd från väst, utan också från öst. Före genombrottet under det sena 1980-talet utgjorde den transnationella antiapartheidrörelsen därför under långa perioder ett slags "tredje rum". Med kulturteoretikern Homi Bhabhas ord innebär detta "en intervention i en situation som har blivit extremt polariserad". Det tredje rummet betecknar inte neutralitet - snarare utgör det ett tillstånd där konflikterna, motsägelserna och ambivalenserna hos en politisk ordning erfars som starkast. Människor som under flera decennier varit aktiva mot apartheid har givit uttryck för en sådan erfarenhet i samband med intervjuer som jag genomfört i Sverige, Sydafrika, England och USA.

Men kampen mot apartheid fördes inte bara av rörelser, organisationer och nätverk som ANC, brittiska Anti-Apartheid Movement, svenska Isak (Isolera Sydafrikakommittén) eller individer som Per Wästberg. En rad stater tog också ställning mot apartheid och bidrog med betydelsefullt ekonomiskt stöd till antiapartheidrörelsen. Här intog Sverige, tillsammans med bland annat Indien, en särskild ställning. Från det tidiga 1970-talet och framåt gav Sverige betydande ekonomiskt stöd till ANC (det har uppskattats till dryg två tredjedelar av ANC:s civila budget) som initierades av socialdemokraterna men fullföljdes av de borgerliga regeringarna.

Det svenska stödet till den sydafrikanska anti-apartheidkampen var känt långt utanför kretsarna av politiskt aktiva sydafrikaner. Det fick jag själv erfara i samband med en resa i Sydafrika strax efter valet 1994. Trots att jag inte reste som representant för någon antiapartheidorganisation mötte jag människor som genom att bjuda in mig i sina hem i kåkstäder utanför Johannesburg ville återgälda stödet till kampen mot apartheid. Det finns många sätt att förvalta ett förtroendekapital som erhållits genom solidariskt handlande. Den svenska regeringen växlade in sitt i kontanter i samband med försäljningen av Jasplan till Sydafrika. Många fattiga sydafrikaner ansåg förmodligen att dessa pengar kunde använts på bättre sätt.

Många menar att det ytterst var kalla krigets slut, då "kommunisthotet" försvann, som fällde den sydafrikanska apartheidregimen. Men utan trycket från de sanktioner som den transnationella antiapartheidrörelsen drev fram hade processen säkerligen blivit mer utdragen. Och utan uppbyggnaden av en politisk rörelse, i exil och inne i landet, som var mogen att axla regeringsansvar i en demokratisk stat, hade kanske Sydafrika kastats in i det politiska och sociala kaos som ofta följer på diktaturers fall.

Antiapartheid möjliggjordes genom en kombination av nationella och transnationella politiska strategier - nationell opinionsbildning och påtryckning på regeringar att införa sanktioner, transnationella nätverk, kampanjer och konsumentbojkotter samt "oheliga allianser" mellan stater och transnationella rörelser. Sedan dess har mycket förändrats. Vi har upplevt slutet på kalla kriget, som försvårade motståndet mot apartheid. Men paradoxalt nog möjliggjorde det också den sorts allianser mellan nord och syd som antiapartheidrörelsen var ett viktigt exempel på. Nationalstatens betydelse har förändrats och förskjutits. Somliga stater, som de afrikanska, har försvagats medan andra, som USA och Israel, har stärkts.

Ändå ser kanske villkoren för att bedriva global solidaritetspolitik inte så annorlunda ut. Vi ser en ny bipolär politisk världsordning växa fram med "kriget mot terrorismen", som återigen försvårar varje politiskt projekt som inte entydigt ställer sig på den ledande världsmaktens sida. I de nya stridslinjernas gränsland manifesterar sig en vildvuxen "rörelse av rörelser", som i många avseende formerar ett nytt tredje rum. Denna rörelse är, trots internet, inte så "ny" som den ofta framställs. I själva verket bygger den vidare på organisationsformer, nätverk och strategier som byggdes av efterkrigstidens solidaritetsrörelser. Skillnaden kanske mest handlar om en förskjutning. Anti-apartheidorganisationerna arbetade transnationellt, men lade ändå störst tonvikt vid att genom nationell mobilisering ställa sina respektive stater inför krav på sanktioner. Dagens globala rättviserörelse lägger större vikt vid att genom transnationell mobilisering adressera överstatliga organisationer som WTO och Världsbanken. Inte desto mindre kommer ett politiskt handlande som syftar till att åstadkomma en mer rättvis fördelning av världens resurser att kräva samma sorts allianser mellan stater och rörelser i nord och syd som tog form i samband med kampen mot apartheid.